Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

Ethnopress

Var finns afrosvenskarna i biståndsdebatten?

Jag tycker det är ytterst beklämmande att afrosvenskar kommer till tals i den offentliga debatten endast när den handlar om kränkthet och rasism. Nu senast i den lite bisarra diskussionen om Tintin på Kulturhuset.

Varje år spenderar svenska skattebetalare miljarder i bistånd till ett antal afrikanska länder. Det förs hela tiden en debatt om detta. Jag är en av debattörerna och jag tycker faktiskt att det händer saker i den svenska biståndspolitiken. Den går att påverka.

Men var finns afrosvenskarna i den debatten? De hörs inte, syns inte. Finns inte.

Jag har lyssnat till och medverkat i ett stort antal seminarier och möten under årens lopp som handlar om hur den rika världen skall hjälpa Afrika. De afrosvenskar som har varit aktiva i dessa sammankomster kan jag räkna på ena handens fingrar.

Vad handlar det om? Bryr sig inte afrosvenskarna om biståndsdebatten? Tycker de att biståndet är en ointressant företeelse? (En ståndpunkt som jag skulle kunna ha respekt för, men gärna vill höra uttalad.)

Finns det inga afrosvenskar som vill problematisera biståndet, med utgångspunkt från att biståndet har förvandlat Afrika till en tiggarkontinent?

Jag skulle vilja höra exempelvis Kitimbwa Sabuni uttala sig om detta. Han är talesperson för afrosvenskarnas riksförbund. Men hittills har jag bara hört honom tala om rasism och kränkthet. Exempelvis i debatt med Jimmie Åkesson a pro på Forserum. (Lyssna HÄR på Studio Ett)

På afrosvenskarnas hemsida hittar jag ett evenemang som handlar om bistånd. Men de som skall tala där är idel biståndskramare så det torde inte bli mycket till debatt och problematisering.

I decennier har hjälporganisationer matat oss med bilder på nödlidande afrikaner. Det har gjort att vanligt folk bara har en åsikt om människor i Afrika, och det är att det är synd om dem. Är det möjligt att somliga afrosvenskar har internaliserat den vrångbilden så till den milda grad att de har gjort den till sin egen självbild?

Oerhört skrämmande i så fall. Människor som man bara tycker synd om kan man ju inte ha ett jämlikt förhållande med.

I den svenska debatten vill de dominerande debattörerna att svarta människor skall vara offer och tydligt manifestera sin offerroll. På det att fattigvården i form av bistånd skall kunna fortsätta obehindrat.

Läs exempelvis Susanna Birgerssons ledarartikel i DN från 22 september. (Klicka HÄR) Hon citerar Rola Brentlin, redaktör på tidningen Migro som säger: ”Ett utanförskap i Rosengård är inte det värsta som kan hända dig, det är en massgrav i Somalia.”

Det är alltså dessa två options i livet som afrosvenskar skall nöja sig med. Mer föraktfullt än så kan man nog inte uttala sig om svarta människor från Afrika.

Varför hungrar Afrika?

År 2050 beräknas Afrikas folkmängd ha fördubblats. Två miljarder i stället för dagens en miljard. Detta ställer enorma krav på ökad livsmedelsproduktion. Redan i dag är ungefär var fjärde afrikan – 218 miljoner – undernärd.

Vad beror då detta på? Det finns flera viktiga förklaringar. Afrikanska regeringar anslår mellan fem och tio procent av sina budgetar till jordbruk. I Asien är motsvarande siffra i genomsnitt 20 procent.

Den mesta livsmedelsproduktionen i Afrika sköts av kvinnor. Men de saknar rättigheter generellt och kan sällan utöka eller förbättra sin verksamhet.

I många länder bedrivs jordbruket bokstavligen på stenåldersnivå. Och en av de största stötestenarna är frånvaron av privat jordägande. I exempelvis Etiopien där 85 procent av befolkningen ingår i jordbrukarfamiljer ägs all mark av staten.

Myten om att höga livsmedelspriser skadar världens matförsörjning är också en bov i dramat.

I rapporten “Den internationella livsmedelskrisen” beskriver och analyserar jag situationen i Afrika. Läs rapporten genom att klicka HÄR.

Mali tycks gå mot krig.

Skriver i dag i webbmagasinet Frivärld om Mali.

Den politiska spänningen stiger dag för dag i detta västafrikanska jätteland. Glädjande är att FN börjar agera. Nu ökar det diplomatiska engagemanget vid högkvarteret i New York. Den senaste veckan har viktiga steg framåt tagits.

Malis försvarsminister meddelade att övergångsregeringen nu accepterar att soldater från den västafrikanska styrkan Ecowas placeras i Mali för att bekämpa islamisterna i norr.

Frankrikes utrikesminister tillkännagav i New York att Malis regering vill att FN:s säkerhetsråd tillstyrker att utländska truppers förstärker regeringsarmén i kampen mot islamisterna.

FN:s säkerhetsråd sade häromdagen att det var villigt att överväga en begäran från Ecowas om FN-trupp i landet.

Det laddas alltså för krig.

Dock tycks utländska diplomater vara tveksamma till de planer som Ecowas har presenterat. Den Brysselbaserade organisationen International Crisis Group (ICG) säger att en ny militärkupp i Mali inte kan uteslutas och att extremistiska krafter kan sprida sig. ICG anser att Malis regering måste få stadga och legitimitet innan den kan ta itu med islamistrebellerna i norr.

Läs min analyserande bakgrundstext i Frivärld genom att klicka HÄR.

Se den fejkade filmen om Johan och Martin.

Filmen som skulle visa hur Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden var fejkad.

Klicka HÄR för att se den.

Onsdagen 12 september medverkade jag återigen i Studio Ett för att prata om filmbluffen.

Klicka HÄR för att lyssna på programmet.

De första sex minuterna av filmen är ointressanta men sedan blir det desto mer spännande. Sekvensen där de båda grips finns 16 minuter och sju sekunder in i filmen.

Jag såg den för länge sedan och häpnade över hur amatörmässigt den var riggad.

Jag borde ha larmat om det långt tidigare men det var inte förrän jag medverkade i Studio Ett i Sveriges Radio som jag sade att jag trodde att hela gripandet var arrangerat.

Bara några timmar senare fick vi det bekräftat genom att SVT kunde visa råmaterialet till den film som alltså sedan länge ligger ute på webben.

Den som kan det minsta lilla om hur det är att filma i en krigssituation ser omedelbart att hela striden som påstås visa gripandet av Johan och Martin är bluff.

Frågan är varför etiopiska myndigheter lade ned sådan möda på att fabricera en fejkad film. Hade det inte räckt med att bara gripa svenskarna, ställa dem inför rätta och döma dem?

Nej, etiopierna ville statuera exempel. Jag tror att Johan och Martin blev lurade från första stund. Den etiopiska säkerhetstjänsten är inte att leka med. Den kan mycket väl ha gillrat den här fällan genom att låta en agent utge sig för att vara medlem i gerillan ONLF, som skulle hjälpa Johan och Martin in i Ogaden.

Det ultimata syftet var att en gång för alla visa världen vad som händer om man tar sig in i Ogaden olagligt.

Desto större anledning för någon att försöka igen. Vad är det etiopierna vill dölja?

Den 12 september medverkade jag också i SVT:s Aktuellt som studiogäst och diskuterade just dessa frågor.

 

 

Den stora blåsningen i Ogaden.

Tisdag 11 september medverkade jag i Studio Ett i Sveriges Radio. Samtalet handlade om Johan och Martin. Klicka HÄR för att lyssna på programmet.

Jag sade bland annat att jag absolut hade känslan att hela proceduren med dem var regisserad av etiopiska myndigheter. Från det att de greps i Ogaden fram till frisläppandet den 10 september.

Jag är själv dokumentärfilmare och den film som sades visa hur det gick till när de greps, med skottlossning och allt, såg helt enkelt fejkad ut. Den saknade autenticitetskänsla, som vi brukar säga.

Bara timmar senare bekräftades detta. Läs exempelvis Aftonbladets text om hur det gick till genom att klicka HÄR.

Jag tror till och med att deras resa över gränsen in i Ogaden var arrangerad av etiopiska agenter från början. De gick på en riktig blåsning och syftet med det hela var just det som blev resultatet. Två vita, västerländska journalister i fängelse, anklagade för terrorbrott. Dömda till långa straff. Så småningom benådade, medan den svenska regeringen krälar i stoftet. Allt följer den uppgjorda dramaturgin.

Och vilken journalist vågar åka med gerillan i Ogaden efter detta?

Meles, Persson, Schibbye och en pudel.

Frivärld Magasin, ett nytt webbaserat utrikesorgan debuterar idag. Jag skriver i premiärnumret om den fortfarande rykande aktuelle Meles Zenawi i Etiopien. Klicka HÄR för att läsa den texten.

Gårdagens frisläppande av Johan Persson och Martin Schibbye kom plötsligt men inte oväntat. Det är roligt för mig att kunna konstatera att det gick precis som jag hade förutspått. Jag skrev så här på DN Debatt den 28 december 2011:

”Etiopiens premiärminister Meles Zenawi är en furste som härskar och söndrar, belönar och straffar. Han vill inte ha trotsiga fångar utan de ska ödmjuka sig och bekänna sin skuld. Då kan han i sin nåd avkorta deras straff. Allt tyder därför på att det vore vansinnigt av Martin Schibbye och Johan Persson att processa vidare i domstolarna. Mest framgångsrikt är sannolikt att de accepterar domen och vädjar om nåd. Enligt den sed som gäller bör de också be om ursäkt för de brott de dömts för.”

De följde mitt råd till punkt och pricka. En plattare pudel än den de presterade i etiopisk statstelevision i går har aldrig skådats. Och det var helt rätt av dem.

Men jag har fått mothugg för mina råd till Schibbye och Persson. Och det är mothugg som måste tas på allvar. En etiopisk dissidentsajt skrev den 10 januari 2012 om Schibbye och Persson och min uppmaning till dem. Läs sajten genom att klicka HÄR.

”The other day Bengt Nilsson [the Swedish reporter who embedded with Meles Zenawi’s guerrilla group in late-1980s] said that “Ethiopian culture is very different from Sweden, and there’s a custom to accept that you are guilty as a prisoner and then appeal for pardon.” He is right in that Ethiopian culture is different from Swedish. Everyone is aware of that. Our problem is with the latter part of the statement; it is not our custom to abuse someone and demand a pardon. Mr. Meles is once again using a cherished value to suit his diabolic purposes – that is, humiliate someone and pretend justice is running its course and then making a big entrance as pardoner.

Go ahead and ask for pardon and the day you are out of jail, first, thank the US government for intervening in your behalf [not forgetting the fact that the US has failed Ethiopians in support of Mr. Meles’s tyrannical rule] and second, resolve to dedicate your life to fight injustice in Ethiopia. We don’t believe you have any choice. Bengt Nilsson also should enlist his journalist friends and go back and re-check if the information they were provided in the 1980s were indeed true. 

Martin and Johan, You hardly knew what loss of freedom meant until this experience; you will soon be walking out into the arms of your loved ones and freedom. Will you then forget those in the clutches of a despotic regime? If you do it will be a tragedy and a real offense on your part! Here are some names that you should write on a 4 by 4 card and keep in your breast pockets.

Under texten följer namnen på ett antal etiopiska journalister som alla befinner sig i exil. Tvingade på flykt för att undgå fängelsestraff för sina publikationer i Etiopien.

Låt oss tänka på dem – och även agera. Kampen för Schibbye och Persson borde vara avstamp för en bredare aktion.

Krönika – Persson och Schibbye släpps.

Johan Persson och Martin Schibbye är släppta ur fängelset i Etiopien, enligt medier som citerar utrikesdepartementet i Addis Abeba. Det är bra men samtidigt belyser det hur godtycklig den etiopiska rättvisan är. Jag skriver om det på Newsmill idag, 10 september. Klicka HÄR för att läsa den texten.

Det finns många som har presenterat principiella argument till försvar för fängslandet av de båda journalisterna. De tog sig in illegalt i Etiopien med hjälp av en terrorstämplad, väpnad grupp som jobbar på att störta landets regering. Är inte det straffbart i de flesta länder?

Jovisst, men kom ihåg att det också är en vanlig journalistisk arbetsmetod som jag själv har tillämpat i både Etiopien och Sudan. Bokstavligen med livet som insats men givetvis inte på något sätt i avsikt att främja den terrorstämplade gruppens verksamhet. I båda fallen jobbade jag för Sveriges television.

Diktatorer kommer alltid att hävda att de som vill berätta sanningen är terrorister. I diktaturer är därför alla seriösa journalister lovligt villebråd.

Schibbye och Persson ville se med ögon hur situationen var i provinsen Ogaden där militär konflikt råder. Säkerligen har deras öde avskräckt många andra från att försöka ta sig dit.

Tyvärr kan journalister inte påräkna något seriöst stöd från något håll. När Schibbye och Persson greps sade Carl Bildt: ”det här är ju ett område vi har avrått från att resa till, för det är ett farligt område”.

I bästa fall avspeglar det en total okunnighet om journalistikens villkor. I värsta fall betyder hans kommentar att han ställer sig bakom idén om att portförbjuda journalister i konfliktdrabbade regioner.

Se de första tio minuterna av min film där jag intervjuar den nyligen bortgångne etiopiske premiärministern Meles Zenawi, genom att klicka HÄR.

Krönika – Sida vilseleder om Sydsudan.

Biståndsorganet Sida fortsätter att slå blå dunster i ögonen på svenska folket. Jag påtalade det i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som kom ut 2008. Inget har förbättrats. Angående Sydsudan skriver Sida så här på sin hemsida:

”Till följd av växande påtryckningar från Sydsudanesisk media och civilsamhälle, liksom från det internationella samfundet börjar nu landets regering vidta åtgärder för att komma till rätta med misstänkta oegentligheter. Samtidigt som vi följer regeringens hantering av korruptionsproblemen i landet gör Sida idag bedömningen att svenska biståndsmedel inte är berörda.

Det låter väl inte särskilt alarmerande? Det skrevs i somras, den 10 juli. Men, det Sida väljer att inte redovisa är den monumentala korruptionsskandal som då nyligen hade avslöjats i Sydsudan. President Salva Kiir hade anklagat regeringstjänstemän för att ha stulit motsvarande 26 miljarder kronor.

Salva Kiir kände på sig vilka skurkarna var och skrev ett sorgset och självkritiskt brev till 75 stycken av dem. “We fought for freedom, justice and equality. Yet, once we got to power, we forgot what we fought for and began to enrich ourselves at the expense of our people ….”

Det var väl det brevet Sida syftade på med sitt påstående att Sydsudans regering vidtar åtgärder för att komma till rätta med oegentligheter. Finns det någon som tror att Salva Kiir kommer att få tillbaka pengarna?

Det här var inte den första korruptionsskandalen i Sydsudan, och garanterat inte heller den sista. 2008 köpte Sydsudans regering in livsmedel för distribution till landets hungrande invånare. Genast registrerades närmare 700 privata företag i Sydsudan som skulle se till att nödmaten distribuerades. Nästan alla dessa företag var bluff. De debiterade den sydsudanesiska staten motsvarande drygt 20 miljarder kronor för en distribution som aldrig ägde rum.

Svenska skattebetalare bidrar i år med 195 miljoner kronor till Sydsudan. Sida garanterar att inga av dessa pengar når regeringen. OK, det är bra.

Men ännu bättre vore det om Sida kunde garantera att pengarna faktiskt används till det som de är avsedda för. Någon sådan garanti hittar jag inte på Sidas hemsida.

Klicka HÄR för att se de första tio minuterna av min film om Sydsudan, ”Världens nyaste land” som visades i SVT förra året.

Klicka HÄR för att läsa om min bok ”Sveriges afrikanska krig”.

Krönika – Den vite mannens börda.

Biståndskritikern William Easterly är i Sverige. Han är mest känd för boken “The White Man´s Burden”.  Här är några citat:

“High aid revenues going to the national government benefit political insiders, often corrupt insiders, who will vigorously oppose democracy that would lead to more equal distribution of aid. Systematic evidence in a couple of recent studies suggests that aid actually decreases democracy and makes goverment worse.”

“Supporting a sitting government with funds is unavoidably a political act.”

“Is money given to a bad government going to reach the poor? Perhaps the reason the country is poor has something to do with bad government?” 

“The only problem is that foreign aid volume is an input to development, not an output. It seems strange that bureaucrats and politicians would focus on the input – total aid dollars spent.”

“Aid agencies are rewarded for setting goals rather than reaching them, since goals are observable to the rich-country public while results are not.”

William Easterly är en av de forskare som jag skriver om i min bok “Sveriges afrikanska krig”. Läs om boken genom att KLICKA HÄR.

Essä – Nuerfolket i Sydsudan.

Nuerfolket i Sydsudan skriver jag om i en essä i Uppsala Nya Tidning lördagen 1 september.

För att förstå den besvärliga situation som Sydsudan befinner sig i, är det viktigt att känna till de traditionella politiska systemen i världens nyaste land. Nuerna är boskapsskötare och utgör en betydande del av landets befolkning. Av kulturella och historiska skäl är de motståndare till centraliserat politiskt styre. Det gör att Sydsudans regering har svårt att bilägga konflikter och få sitt våldsmonopol respekterat.

Antropologen E.E. Evans-Pritchard publicerade sin berömda monografi “The Nuer” redan 1940. I den formulerade han sin tes om den ordnade anarki som utmärkte nuernas politiska system.

Läs min essä´i UNT genom att KLICKA HÄR.

Titta också på de tio första minuterna av min dokumentärfilm “Världens nyaste land” som visades i SVT förra sommaren. KLICKA HÄR.