Nyhetsarkiv

Kategorier

Ethno Press Youtube

No items

Ethno Press Facebook

Ethno Press Twitter

Ethnopress

Varför Kenya är nummer ett i Östafrika

Det finns ett enkelt sätt att undersöka hur det står till med friheten i ett land. Det är att kolla hur kvinnorna har det. De här piloterna på bilden flög mig från Nairobi till paradisön Lamu igår. Lamu ligger i Indiska oceanen nära gränsen till Somalia. Ett land där kvinnorna stängs in, osynliggörs och får sina underliv sönderskurna. Och varför är det så? Ja, experterna lägger pannan i djupa veck och grubblar. Kan det bero på fattigdom, kriget, arvet från kolonialismen eller vad? Förklaringen är enkel. I Somalia är det fortfarande Allah som styr. Det lär nog dröja ett tag tills vi får se somaliska kvinnliga piloter. Men i Kenya tappar religionen allt mer sitt grepp över människors sinnen. Religion som förbjuder kvinnor att synas, att göra sig oberoende av män, att förverkliga sig själva.

Just nu är valet det stora samtalsämnet här i Kenya. Men när man pratar med folk så kommer man snart in på säkerhetssituationen i landet. Det är en viktig fråga inte minst på Lamu. Ön levde till stor del på turism tidigare, men efter den somaliska terrorgruppen al Shabaabs attentat har turisterna skrämts bort. Det är ett dråpslag mot folk här som har mist sina inkomster.

Lamu är ett konservativt muslimskt samhälle men den galna, militanta tolkningen av islam har ännu inte slagit rot här. Och så länge kenyanska kvinnor kan bli trafikpiloter finns det hopp. De här tjejerna på bilden kommer aldrig att krascha sitt plan in i någon skyskrapa, det vågar jag lova. De är ambassadörer för ett modernt samhälle fritt från religiös vidskepelse.

“Religion of peace”, sade George W Bush om islam efter elfte september. Tjena!

På måndag går Kenya till ett historiskt val

På måndag 4 mars är det dags. Då ska kenyanerna välja en ny president. Bland de åtta kandidater som ställer upp är det bara två som har en chans att vinna. Uhuru Kenyatta och Raila Odinga.

Det betyder också att det med allra största sannolikhet blir en andra valomgång i april.

Som jag har skrivit här tidigare så är Kenyatta åtalad av brottmålsdomstolen ICC i Haag. Det är även hans parhäst William Ruto som är tänkt att bli vicepresident. De anklagas för att ha anstiftat våldet som följde på det förra valet som hölls 2007.

Det här borde vara en riktig showstopper. Hur kan man ens ställa upp i ett val med ett sådant damoklessvärd hängande över sig? Men kenyansk politik är outgrundlig. Det finns de som hävdar att ICC:s åtal kan vara till Kenyattas och Rutos fördel. Så här går resonemanget:

De flesta kenyaner anser att ICC företräder den forna kolonialmakten Storbritannien. Vita utlänningar som försöker säga åt kenyanerna vad som är rätt och fel. Sådant skapar ilska och kan vara skäl nog för att rösta just på Kenyatta.

Sedan finns det andra som tänker lite längre och resonerar så här: om Odinga väljs så blir det han som måste verkställa överlämnandet av Kenyatta och Ruto till Haag. Det kommer att väcka väldigt mycket ont blod bland kikuyufolket – som Kenyatta tillhör – och deras anhängare i Kenya. Det kan bli nya kravaller liknande 2008, till och med inbördeskrig.

Kanske lugnast att välja Kenyatta till president i alla fall. Som i så fall måste inställa sig i Haag och kanske dömas till ett långt fängelsestraff.

Vilket scenario!

Jag är på plats i Nairobi på måndag. Ska bli mycket intressant.

Nu krigas det åter genom ombud i Afrika

Afrika är åter en krigsskådeplats där mörka krafter agerar genom ombud. Vi känner igen bilden från 1960-talet fram till kalla krigets slut 1991.

Då utkämpades en mängd så kallade Proxy Wars i Afrika. USA och Sovjetunionen bekämpade varandras inflytande genom att stötta rivaliserande länder. Kriget mellan Etiopien och Somalia var ett typiskt sådant krig. I hela södra Afrika syntes samma mönster. Sovjet stöttade MPLA i Angola medan USA via Sydafrika stöttade Unita. I Moçambique fick Renamo stöd av USA medan Frelimo sponsrades av Sovjet. Fler exempel finns, som Guinea Bissau och Kap Verde.

Kubanska soldater var ofta Sovjetunionens verktyg. Jag har själv hukat för bombplan i Etiopien, rattade av piloter från Kuba.

Att Sverige konsekvent stod på ryssarnas sida i den kraftmätningen utgör en intressant del i vår nutidshistoria.

Nu är grundscenariot dock ett annat. Det handlar inte längre om konventionell politik på samma tydliga sätt som tidigare. Det är inte heller fråga om konventionell krigföring, utan snarare asymmetriska krig som reguljära arméer alltid haft problem med.

I sin bok ”The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order” analyserar Samuel P. Huntington det paradigmskifte som har ägt rum. Han noterar bland annat att alla stora politiska ideologier som utvecklades på 1900-talet växte fram i västvärlden. Liberalism, socialism, anarkism, kommunism, socialdemokrati, nazism och fascism.

Men västvärlden har inte producerat en enda stor religion. Alla stora religioner har sina rötter utanför västvärlden.

I stora delar av Afrika ser vi i dag hur politiska ideologier tynar bort och ersätts med religiösa dogmer. Huvudsakligen islam. Den arabiska våren är ett generellt exempel. Vid sidan av den – och ofta sammankopplad med den – ser vi den militanta islamismens framryckning i länder som Mali, Nigeria, andra västafrikanska länder samt Somalia.

Även Etiopien och Kenya är anfäktade av detta gissel, medan militant kristendom inte har många anhängare längre sedan luften gick ur Herrens Motståndsarmé i centrala Afrika.

Att religion nu gradvis ersätter politisk ideologi i delar av Afrika betyder också att västvärldens inflytande minskar. Det möts säkert med ovationer från dem som aldrig har förstått hur totalitära läror har saboterat Afrikas utveckling.

Att vi åter kan tala om Proxy Wars i Afrika beror på att den militanta islamismen och dess fiender har mäktiga sponsorer. Det tycks vara främst Qatar som finansierar exempelvis Al Qaida i Västafrika. De afrikanska soldater som just nu bekämpar islamisterna inte bara i norra Mali utan även i andra delar av Västafrika har franskt och amerikanskt stöd.

Samuel P. Huntington har naturligtvis fått hård kritik för sina teser. Amartya Sen, Edward Said, Noam Chomsky och många fler har hudflängt honom.

Hans bok kom ut 1996. I dag framstår den som profetisk.

 

Nödhjälpens fula baksida

Ni som har följt det jag har skrivit om bistånd under årens lopp, har förstått att även den till synes goda nödhjälpen många gånger har en ful baksida.

Att ifrågasätta delar av det arbete som bedrivs av Unicef, Röda Korset och andra humanitära organisationer ger inga stilpoäng inför de politiskt korrekta åsiktsdomarna, det kan jag försäkra. Jag har fått ordentligt på huden när jag har dristat mig till att påpeka att nödhjälp ibland blir täckmantel för krigsoperationer.

Nu finns en ny bok som tar ett helhetsgrepp på det här. ”The Golden Fleece” heter den. Klicka HÄR för en närmare presentation.

Det gyllene skinnet, skulle den heta på svenska. Titeln anspelar på den grekiska myten om Jason som jagade detta värdefulla föremål.

Boken centrala tema är hur nödhjälp sedan lång tid tillbaka har fungerat i symbios med krigsoperationer. Det finns i dag otaliga exempel på detta i Afrika. Utanför den kontinenten utgör Afghanistan den bästa illustrationen på fenomenet.

“Humanitarians have been used… as fig leaves to veil government action and inaction in the face of war crimes and genocide. Humanitarians have been paid, manipulated, and `embedded’ with singular disregard for humanitarian principles. They have been routinely ignored, even in cases of obvious humanitarian need and enormous public outcry. They have been silent when they should have spoken out, and they have spoken out when they should have remained silent. They have called for military intervention… and on the few occasions when they got their wish, they mostly lived to regret it,” skriver Ian Smillie, en av bokens författare och grundare av organisationen Canadian NGO Inter Pares.

I boken presenteras flera exempel på hur nödhjälp har manipulerats i konflikter alltifrån Vietnamkriget till nu pågående krig i Afrika. Nödmat kan användas för att tvinga människor att flytta, för att mätta soldater, krossa fungerande marknadssystem eller för att berika lokala krigsherrar.

Oftast är det tråkigt att behöva säga ”vad var det jag sade”. Men vad var det jag sade i min bok ”Sveriges afrikanska krig” 2008? Jag är i alla fall inte ensam om mina dystopiska bedömningar.

 

 

 

Jihadister från Mali får fristad i Darfur

Från Darfur i västra Sudan kommer nu allt fler vittnesuppgifter om flyende jihadister från Mali. De senaste veckorna sägs hundratals bilar ha anlänt, fullastade med skäggiga män och vapen. De flesta av jihadisterna har slagit sig ned i eller i närheten av staden Kutum i norra Darfur.

En mycket vacker plats som jag besökte för några år sedan.

De välbeväpnade männen har enligt lokala källor satt skräck i de internflyktingar som befolkar stora läger som omger staden. Kvinnor vågar inte lämna lägren för att samla brännved och hämta vatten.

Det här kan innebära att konflikten i Darfur går in i en ny fas. Nyhetsrapporteringen därifrån har ju sinat under senare år, men det betyder inte på något vis att lidandet är över för de civila. De grundläggande motsättningarna mellan olika folkgrupper består och regeringen i Khartoum fortsätter att intrigera genom att stötta milisen Janjaweed.

Om den gruppen nu får förstärkning från nyanlända jihadister så kan det bli mycket allvarligt. Att erbjuda jihadisterna från Mali en fristad är naturligtvis ett smart drag av Sudans president Omar Bashir. De kan bli väldigt användbara verktyg i hans maktkamp.

Som journalist känner jag ofta en stor uppgivenhet inför fenomenet med den ständigt panorerande mediestrålkastaren. Den sveper över världen, stannar till ett ögonblick och belyser en konflikt. Vi ser och förfasas. Men när vi börjar gäspa, då sveper strålkastaren vidare och vi glömmer snabbt vad vi nyligen bevittnade.

Nu, i februari 2013, är det exakt tio år sedan konflikten i Darfur formellt startade. I dag tycks den vara glömd. Av alla utom de som tvingas uthärda den.

 

Varför denna tystnad kring Johan Gustafsson?

Läser i dagens DN att tidningen tillsammans med svenska PEN och Kartago förlag ska inleda ytterligare en kampanj för att uppmärksamma den fängslade Dawit Isaak i Eritrea.

Det är väl alldeles utmärkt, även om tidigare kampanjer kanske inte alltid har varit så lyckade.

Men Dawit är inte den ende svensk som sitter fängslad utomlands på osakliga grunder. Vi har exempelvis Johan Gustafsson som körde motorcykel genom Saharaöknen och kidnappades av al Qaida i Timbuktu för mer än ett år sedan.

Jag har inte sett ett enda upprop eller en enda kampanj för hans skull i någon enda svensk publikation. Han tycks vara fullständigt ointressant för den svenska kultureliten.

Det är naturligtvis så att de som håller honom fängslad aldrig skulle bry sig om en svensk kampanj. Men jag kan försäkra att president Isaias Afeworki i Eritrea inte heller bryr sig om vad svenska serietecknare anser om Dawit Isaaks fångenskap. Därvid lag är de båda fallen jämförbara.

Vad beror då denna tystnad kring Johan Gustafsson på?

Jag tror att tystnaden ryms inom ramen för ett allmänt fenomen. Nämligen det att brott begångna av islamister har en tendens att hamna i medieskugga i Sverige. De ängsliga debattörerna håller upp sitt våta finger i luften och försöker känna av åt vilket håll vinden blåser. Ska jag kritisera det här islamistiska mordhotet – bombdådet – terrorangreppet – kidnappningen – eller är det tryggast att hålla tyst? Tänk om folk får för sig att jag är islamofob? Hjälp, ett öde värre än döden!

Tyvärr, Johan Gustafsson. Du får nog uthärda under tystnad. Den svenska kultureliten riskerar inte sitt anseende för din skull.

Kenya går till val i mars

Kenya går till val den fjärde mars, om knappt en månad alltså. Det saknas inte olyckskorpar som kraxar om en repris på förra valet 2007. Det resulterade i ett våld som höll på att bli ett regelrätt inbördeskrig.

Den sittande presidenten Mwai Kibaki anklagades för valfusk. Hans utmanare Raila Odinga piskade på anklagelserna. Fler än tusen människor dödades, en kvarts miljon blev hemlösa.

Nu skall en ny president väljas. Kibakis tid är över. Bland kandidaterna finns, förutom Odinga även William Ruto och Uhuru Kenyatta. Båda dessa är åtalade av domstolen ICC i Haag. Anklagade för delaktighet i eftervalsvåldet 2008.

Raila Odinga är utan tvivel favorit i det kommande valet. Han är son till landets förste vice president, men om det ska räknas som en merit så kan man påpeka att hans farligaste konkurrent Uhuru Kenyatta är son till landsfadern Jomo Kenyatta.

Att tolka kenyansk politik kräver färdigheter i klass med avancerad kremlologi. Det mesta som sker politiskt, sker i slutna rum. Att öppna upp dessa rum för allmän insyn torde vara en av de viktigaste åtgärderna för att utveckla den sköra demokratin i landet. Men en sådan åtgärd finns nog inte på de nuvarande presidentkandidaternas agendor.

Kenya är i desperat behov av en regering med folkligt stöd. Tyvärr har alla tidigare regeringar byggt sin makt på att spela ut olika folkgrupper mot varandra. Den sortens politik måste upphöra om landets ska kunna ta sig an de enorma utmaningar som ligger inom den närmaste tioårsperioden.

Viktigast är kanske den snabbt växande oljeindustrin. Kenya kommer om några år att vara oljeexportör och då blir det skarpt läge. Oljeförbannelsen har drabbat många afrikanska länder.

Jag kommer att vara på plats i Kenya den fjärde mars. Det blir spännande!

 

Timbuktu och Gao befriade – islamisterna på reträtt

Timbuktu, ökenstaden i norra Mali är befriad. Franska styrkor tillsammans med förband ur Malis reguljära armé tog över staden igår, 28 januari.

Även staden Gao är nu i rätta händer.

Svenska nyhetsmedier ägnar detta endast förstrött intresse, vilket är dystert men inte oväntat. Titta gärna på Al Jazeeras reportage som visar hur franska och maliska styrkor rullar in i Timbuktu medan invånarna jublar. Klicka HÄR.

Hur mycket av stadens skatter som har förstörts under den nästan årslånga islamistiska ockupationen vet vi inte ännu. Enligt uppgift har forsknings- och dokumentationscentret Ahmed Baba förstörts av terroristerna. Där förvarades ovärderliga antika dokument. Läs min kulturessä i Uppsala Nya Tidning från i lördags som bland annat handlar om biblioteken i Timbuktu. Klicka HÄR.

Enligt sydafrikanen Shamil Jeppie vid Timbuktu Manuscripts Project i Kapstaden har privatpersoner räddat några av de mest värdefulla dokumenten.

Nu återstår att driva bort islamisterna från staden Kidal och att säkra hela det vida ökenområdet. Det blir den svåraste uppgiften och det blir afrikanska styrkor som ska åta sig detta.

Ingen ska tro att allt är frid och fröjd bara för att de större städerna är återtagna. Att skapa fred och stabilitet i det gigantiska ökenområdet i Västafrika kommer att kräva en global kraftsamling. Det är en angelägenhet inte minst för EU.

Hittills verkar det inte som om EU:s ledare begriper allvaret i situationen. De har inte förstått vilket hot islamisterna representerar.

Ständigt detta underskattande av krafterna i Afrika.

Om du vill fördjupa dig i situationen i Mali kan du läsa den rapport jag skrev för Frivärld i höstas. Klicka HÄR.

 

Timbuktu nästa mål för fransmännen i Mali

Timbuktu och Gao, de två viktigaste städerna i norra Mali, kan befrias från islamisterna inom en månad. Det hävdar företrädare för Malis armé.

Franska stridsflygplan uppges ha förstört al Qaida-baser nära Timbuktu. Allt fler länder i och utanför Afrika erbjuder nu fransmännen hjälp i form av transportkapacitet, logistik och spaningsutrustning.

Det är bra, men samtidigt känns det som att det är för lite. Det påminner om småbarn som spelar fotboll. En duktig spelare gör allt. De andra tittar på och tänker: ”hoppas han gör mål”.

Den franska politiska enigheten kring operationen i Mali börjar nu uppvisa sprickor. Den förre premiärministern Alain Juppé har krävt ett förtydligande från regeringen angående de långsiktiga målen. Handlar det om att stoppa islamisternas vidare utbredning i Mali, vilket sades inledningsvis, eller handlar det om att befria hela Mali från islamisterna? Det är två mycket olika militära projekt.

Som vanligt finns det en risk att dåligt definierade mål i kombination med avsaknad av en exitstrategi gör att en militäroperation kör fast. Juppé efterlyser större engagemang från afrikanska militära styrkor och en tydligare satsning på att stötta en återuppbyggnad av den parlamentariska demokratin i Mali. Det är lätt att hålla med om det.

Den internationella brottmålsdomstolen ICC inledde den 16 januari en undersökning om situationen i Mali. Det var inte en dag för tidigt. Nu strömmar vittnesmålen in om de islamistiska jihadisternas övergrepp mot människor i norr.

I snart ett år har islamisterna styrt över nära två tredjedelar av Mali. Under den perioden har flyktingar rapporterat om grova brott mot civila. Barn har tvångsrekryterats till stridande islamistförband i stor skala. Stympningar, mord och piskstraff har blivit vardagsmat.

Men nu handlar det även om förbrytelser utförda av Malis regeringsarmé.

Den Parisbaserade organisationen FIDH, som står för den internationella federationen för mänskliga rättigheter, larmar om läget. När den franskledda offensiven mot islamisterna inleddes i mitten av januari förekom, enligt FIDH, summariska avrättningar av misstänkta jihadister i städerna Sévaré, Mopti och Niono.

I Mopti uppges elva gripna personer ha skjutits ihjäl. I huvudstaden Bamako sägs tuareger ha trakasserats av militär.

När båda sidor i en konflikt utövar godtyckligt våld mot civila vet man att läget är extremt kritiskt. Det är nu oerhört betydelsefullt att omvärlden engagerar sig mer i Mali. Det får inte bara vara en angelägenhet för de stridande parterna.

Läs min essä i Uppsala Nya Tidning om Timbuktus hotade kulturarv. Klicka HÄR.

Kidnappningsdramat i Algeriet

Kidnappningsdramat i Algeriet var oväntat i sig. Men att de nu hårt trängda islamisterna i norra Mali skulle slå tillbaka på ett okonventionellt sätt var inte oförmodat.

Nu återstår spänd väntan inför nästa överraskande motattack i detta asymmetriska krig .

Det vi ser utspela sig i nordvästra Afrika är skrämmande likt den dystopi som Samuel P. Huntington målade upp i sin bok ”The Clash of Civilizations”. Hans tes är i korthet följande:

när supermakter inte längre konkurrerar om världsherravälde – efter Sovjetunionens kollaps – kommer en ny, global maktkamp att växa fram. En kamp mellan civilisationer. Det vi ser nu är hur militant islamism prövar sina krafter mot sekulära men likafullt mestadels kristet dominerade makter.

Än så länge är den militanta islamismen dåligt koordinerad men viljan och ambitionen kan man inte klaga på.

Det ska bli mycket spännande att bevittna fortsättningen på denna kraftmätning.

För mig har de senaste dagarna varit fyllda av intressanta uppdrag. I dag fredag 18 januari satt jag i SVT:s Gomorron Sverige och kommenterade gisslandramat. Se inslaget HÄR.

I går var jag med i Sveriges Radios Studio Ett och pratade om samma sak. Klicka HÄR.

Jag hann knappt kliva ur studion förrän Expressen ringde och ville att jag skriva på samma tema. Klicka HÄR.

Här på min blogg kan du läsa flera av mina inlägg om Mali. Scrolla ner här, eller sök i arkivet här bredvid.