- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Rasister, rasister, överallt rasister…
Avsaknaden av konsekvensneutralitet är ett växande problem inom svensk journalistik. Jag har påtalat det här i min blogg tidigare. En redaktör ska inte fundera över vilka konsekvenser publicerandet får. Endast en sak gäller: har den här nyheten allmänintresse? Alltså: har allmänheten rätt att få veta vad som har hänt?
Nathan Shachar skriver elegant om detta i dagens DN, läs HÄR.
”Medier är inte till för att sortera nyheter efter deras uppbygglighet. Dels är det ovärdigt att leva så, dels vet vi hur det går för länder som slår in på den vägen”.
Han tar den ständigt pågående svenska debatten om rasism som utgångspunkt för sina reflektioner. Han skriver om de ”malande, självgisslande litaniorna om hur vårt samhälle är inpyrt med rasism”.
Precis som undertecknad är Shachar en berest människa som har sett att rasism är ett betydligt större problem i resten av världen än det är i Sverige. Jag vill hävda att det är som allra störst i Afrika.
De ”självgisslande litaniorna” har gjort att rädslan för att bli kallad rasist driver politiker till absurda beslut. Shachar skriver om Fredrik Reinfeldt som gör upp med Miljöpartiet om ökad invandring, ”bara för att inte bli kallad rasist”.
Journalister vars uppgift det skall vara att bryta tabun och drivas av mottot ”publish and be damned” gör tvärtom. De tabubelägger viktiga frågor om hedersvåld och invandring. Istället för att granska makten – som låtsas att dessa frågor är helt oproblematiska – blir de maktens megafoner.
Shachars sorg över en yrkeskår som sviker är tydlig och lätt att sympatisera med.
Den ständigt läsvärde Per Gudmundson i Svenska Dagbladet hålls i strama tyglar av ledarredaktionen. I tidningen får han skriva om ofarliga mainstreamfrågor. På sin blogg lever han ut och skriver om det som SvD egentligen skulle publicera. Läs hans texter HÄR så förstår ni vad jag menar.
Är det dit vi är på väg? En publicistisk värld där kunniga och engagerade journalister måste hitta alternativa kanaler för att kunna få ut det som de själva anser är de viktiga frågorna, därför att deras politiskt korrekta redaktörer censurerar dem?
Jag är själv ett exempel på detta. Istället för att försöka få en debattext publicerad i en morgontidning och vänta i tre dagar på ett besked som sedan utmynnar i ett ”tack för erbjudandet men nej tack”, väljer jag att blogga. Här på min blogg tar jag ut svängarna och kan vara hur obekväm som helst. Ett utsökt behagligt privilegium, vill jag påstå!
Texter skall motivera till självständigt tänkande. Eller åter igen, som Shachar skriver: ”Medier är inte till för att sortera nyheter efter deras uppbygglighet”.
Något förvånande ansluter sig även Göran Greider till den kritiska diskursen i dagens (8/10) DN. Han skriver om den barnsliga pseudodebatten om rasism som handlar om ”tecknade filmer och kinapuffar” och konstaterar att varje sådan debatt slutar med att ”de rättfärdiga” vinner argumentationen. Samtidigt som de är på väg att förlora kriget.
”Jag är övertygad om att det är de som är likgiltiga för ras och kulturell identitet som till slut kommer att rädda oss”, skriver han avslutningsvis. Läs hans text HÄR.
Ja, Göran, jag kan inte annat än hålla med och hoppas du får rätt. Blotta tanken på att de som du kallar för ”de rättfärdiga” skulle få sista ordet gör mig stel av skräck.
Kriget mot terrorismen
I boken ”A Season in Hell” berättar den kanadensiske diplomaten Robert Fowler om sin tid som kidnappningsoffer hos al Qaida i Västafrika. Hans plågoandar som höll honom fången i öknen hånade västvärlden för dess oförmåga att vinna det asymmetriska kriget mot terrorismen.
”Vi slåss för att dö, medan ni slåss för att kunna åka hem till era familjer. Hur kan vi förlora?” sade de.
Jag kommer att tänka på detta när jag läser DN:s ledare i dag, 7 oktober. Skribenten rekapitulerar USA:s misslyckade försök att påtvinga Somalia fred 1993. Det slutade med totalt amerikanskt nederlag, just därför att motståndarna slogs för att dö. Medan de flesta amerikanska soldaterna i Mogadishu troligen mest av allt ville åka hem till sina familjer.
I går rapporterades det att amerikanska specialförband hade försökt sig på en attack mot al Shabaab i Somalia helt nyligen. Hur framgångsrik den var är ännu oklart. DN:s skribent gläder sig ändå åt att USA tycks vara tillbaka i Somalia och avslutar sin text med:
”Det är på sin plats att vara tacksam över att det finns en mäktig demokratisk stat som agerar världspolis mot världens värsta brottslingar”.
Ja, det låter sig sägas, men på vilken sida i terrorkriget befinner sig egentligen Sverige? Efter elfte september yttrade George W Bush sin berömda fras. ”Varje nation i varje region måste nu fatta beslut. Antingen är ni med oss, eller också är ni med terroristerna.”
Jag skulle gissa att USA betraktar Sverige som en stor svikare i kampen mot den militanta islamismen. Här i vårt lilla land är det fullt lagligt att vara medlem i terrorgruppen al Shabaab som den senaste tiden har profilerat sig som den mest handlingskraftiga delen av al Qaida.
Detta faktum gör naturligtvis Sverige till ett mycket attraktivt land för al Shabaab som vill att deras medlemmar ska kunna ha en trygg bas där de inte jagas av polisen bara för att de är anslutna till en militant terrorgrupp.
I förra veckan medverkade jag i Studio Ett i Sveriges Radio och diskuterade al Shabaab med Thomas Hammarberg som fram till helt nyligen var Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Thomas är ju en snäll kille så det kändes lite trist att behöva höja rösten mot den rappakalja han levererade. Samtalet gällde de två somalisvenskar som är åtalade i USA, misstänkta för delaktighet i terrorbrott i Somalia.
De är båda väl kända av Säpo sedan länge. En av dem kallar sig Abu Zaid och har bland annat lagt ut en film på Youtube där han står någonstans i Somalia och lovar att han ska hugga halsen av Lars Vilks.
Nu hotas de av livstidsstraff i USA efter att ha gripits i Djibouti i Afrika. En av dem har via sin bror i Sverige meddelat att han har blivit torterad under förhören. Det har vi än så länge bara hans ord på men Thomas Hammarberg var helt säker på att det stämde. Han var mycket indignerad över att de båda männen hade gripits och förts till USA för rättegång eftersom de ju är svenska medborgare. Han gjorde sitt yttersta för att tona ned misstankarna mot dem.
”De hade blivit lockade av vad de hade hört om al Shabaab och tyvärr åkt dit”, sade han.
Tyvärr åkt dit? Vad menade han med det? Tyvärr åkt till Somalia, eller tyvärr åkt fast?
Det finns de som tycker att jag är dryg och överlägsen när jag påstår att svenskar generellt är sagolikt naiva i sin syn på den militanta islamismen. Men jag framhärdar. Tyvärr tror jag vi kommer att få betala ett högt pris för denna naivitet. Lyssna på samtalet mellan mig och Thomas Hammarberg HÄR.
Att mörda i Guds namn
Femtio studenter mördades i går av den islamistiska terrorgruppen Boko Haram i Nigeria. De mördades därför att de inte var muslimer.
När somaliska al Shabaab attackerade i Nairobi för en vecka sedan skonade de muslimer och mördade så många icke-muslimer de kunde.
Korstågen på medeltiden som resulterade i miljoner arabers död motiverades av den kristna tron. Är det inte dags att titta på den tro som i dag motiverar dödandet?
Vi minns George W Bush famösa påstående att islam är ”a religion of peace”. I DN 28/9 citerades professor Mohammad Fazlhashemi som sade: ”På senare tid har allt fler börjat se likheter mellan demokrati och islam som den presenteras i urkunderna”.
Ursäkta mig, professorn, men det här tycker jag luktar propagandistisk lögn. Urkunden nummer ett i sammanhanget är koranen. Jag har läst den och lovade mina bloggläsare att jag skulle återkomma med en recension. Dock gjorde det mig så betryckt att ta del av denna litania av svavelosande hotelser i Allahs namn att jag kom av mig helt.
Redan i andra suran (versen) anges tonen. ”Ett strängt straff väntar dem” som inte tror på Allah. ”Gud låter det onda förvärras, och ett plågsamt straff väntar dem för deras ständiga lögner”. ”Gud skall straffa dem för deras skämt.” (!)
”Frukta Gud!” står det vidare. ”Ni skall veta att Guds straff är ett strängt straff.”
Sida upp och sida ner varnas för denne stränge, straffande Gud. Och det här med demokratin? Fåfängt söker jag efter sådana tecken. Koranen utgör en stark plädering för det extremt auktoritära styret. De som motsätter sig detta styre skall nedkämpas av Guds krigare. Islam betyder underkastelse. Här gäller det att tillhöra rätt lag.
”Troende! Välj inte judar och kristna till era bundsförvanter – de stöder och skyddar varandra – och den av er som söker deras stöd och skydd blir en av dem. Gud vägleder inte de orättfärdiga. Hela deras strävan är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv – och Gud är inte vän av dem som stör ordningen på jorden.”
”Kämpa därför för Guds sak och ingjut lugn och dödsförakt hos de troende. Guds slag faller hårdast och hans straff är av exemplarisk stränghet.” ”De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv (judar och kristna, min anm.) skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna.”
Det påstås att de terrorister som dödar i islams namn har gjort en extrem tolkning av koranen, alltså underförstått en felaktig tolkning. Det stämmer inte. Efter att ha läst muslimernas heliga skrift är jag övertygad om att terroristerna har uppfattat koranen helt korrekt. För övrigt så är det förbjudet för en rättrogen muslim att tolka koranen. Den ska tas bokstavligt eftersom den är Guds ord.
Ändå kräver texten ofta tolkningar. ”Tag inte en annans liv annat än i rättfärdigt syfte”, står det. Här får den presumtive dråparen alltså själv bedöma vad som är rättfärdigt.
Som i New York 11 september 2001. Eller som i Nairobi 21 september 2013. Eller i Nigeria i går.
Somalier + islamism = dödlig mix
Hur kunde det hända? Massakern i Westgate, Nairobi, chockar världen.
Jag skulle vilja vända på frågan. Hur kommer det sig att det inte hände tidigare? Att det inte händer oftare?
Jag har sett Nairobi förvandlas. Jag minns med grafisk skärpa mitt första besök, när jag anlände som ung ryggsäcksluffare en höstdag 1976.
Nairobi var en öppen stad. Där fanns hela Afrika samlat plus en god del av resten av världen. Jag checkade in på lilla Iqbal Hotel, ett mikrokosmos där landsflyktiga etiopier, smugglare från Uganda, pengatvättare från Nigeria och inte minst landsflyktiga tjejer från Somalia förgyllde min tillvaro. Så till den milda grad att det inspirerade till min debutroman ”En bil åt mister Singh”.
Kaféet The Thorntree vid anrika New Stanley Hotel var den givna mötesplatsen. Där drack vi kopiösa mängder kaffe, rökte Sportsman, pratade politik och planerade resor. Alla var där.
I dag är The Thorntree inbyggt, avskärmat från gatan och bevakat av vakter med metalldetektor. Detsamma gäller för andra kaféer, restauranger och hotell i centrum. Allt för att ge sken av säkerhet.
Men en kedja är inte starkare än sin svagaste länk. Och det finns många svaga länkar i Nairobis säkerhetskedja. Jag bodde på Hotel 680 mitt i centrum för ett par år sedan. Vid entrén stod vakter, min väska kollades, metalldetektorn gjorde sitt jobb. Väl inne i foajén upptäckte jag genast att det fanns två andra entréer från gatan. En av dem via skoaffären Bata, direktingång från Kenyatta Avenue. Och inte en vakt så långt ögat nådde vid dessa dörrar.
Samma arrangemang såg jag vid stans köpcentra, exempelvis Westgate. En entré bevakad, en annan helt tom på vakter.
Samtidigt har antalet somalier i Nairobi ökat dramatiskt sedan mitt första besök. Stadsdelen Eastleigh domineras av dem och mina sagesmän berättar om enorma mängder dollarsedlar, droger och vapen i omlopp där. Pengarna kommer till stor del från piratverksamheten i hemlandet.
När kenyansk militär gick in i Somalia härom året för att bekämpa al Shabaab kunde de flesta räkna ut att det skulle bli hämndaktioner i Nairobi. Frågan är, som sagt, varför det har dröjt så länge. Frågan är förstås också när det händer igen. För det är nog bara en tidsfråga.
Stor tillväxt av en somalisk befolkning av vilka flera naturligtvis är militanta islamister, i kombination med politisk konflikt och somaliers känsla av oförrätt föder givetvis våld.
Jag vill inte vara alarmist och skrika att vargen kommer, men jag tycker nog ändå att det finns anledning att titta på lilla Sverige. Här har vi också en växande somalisk befolkning av vilka flera sympatiserar med militant islamism. Det kan Säpo intyga, läs gärna deras hemsida. Detta i kombination med ökat svenskt engagemang i internationella konflikter som ofta inkluderar extrem islamism.
Är frågan om något skall hända i Sverige, eller när det skall hända?
Läs gärna min text i dagens (26/9) Svenska Dagblad, Brännpunkt, som jag skrev tillsammans med terrorforskaren Magnus Norell. Klicka HÄR.
Kenyatta är den store vinnaren
Bland alla förlorare efter attacken i Westgate, Nairobi, finns det en vinnare. President Uhuru Kenyatta. Hur cyniskt det än kan låta så kom terrorangreppet som en skänk från ovan för hans del.
Jag har väldigt svårt att tro att den internationella brottmålsdomstolen ICC nu kommer att kunna driva målet mot honom till fällande dom.
De senaste dagarna har Kenyatta framträtt som en värdig landsfader. Han har predikat enighet och kraftfull kamp mot terrorismen. Det kenyanska folket har gått samman i solidaritet med offren i Westgate. De har donerat blod, skänkt pengar, visat att Kenya är ett enat land med ett enat folk. De har hyllat sin president som representerar denna enighet. Åtminstone enligt de nyhetsrapporter som nått oss.
Häromdagen ringde Barack Obama upp sin kenyanske kollega och försäkrade honom att USA är Kenyas bundsförvant i kampen mot terrorismen. Andra regeringschefer har gjort sammalunda och tillfogat floder av kondoleanser.
Uhuru Kenyatta håvar in pluspoäng. Nu står hans stjärna som allra högst. Han är en Good Guy.
Vem hade kunnat ana detta när den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag åtalade Kenyatta för brott mot mänskligheten? Det handlar om mord, deportation, våldtäkt, förföljelse och andra inhumana handlingar.
Medåtalad är hans vicepresident William Ruto.
Åtalen mot dem kom efter våldet som följde på valet 2007. Kenyatta stödde den sittande presidenten Kibaki. Ruto stödde utmanaren Odinga. De var bittra motståndare. Efter valet bröt kravaller ut i hela landet. Över tusen människor dödades. ICC pekade ut Kenyatta och Ruto som huvudskyldiga.
Sedan dess har de båda spelat sina kort exakt rätt. Inför presidentvalet i mars i år gick de samman. De skakade hand, blev ett team. Visade att de stod över de stammotsättningar som annars dominerar det politiska livet i Kenya. De vann valet.
Den tionde september inställde sig William Ruto i Haag då rättegången mot honom inleddes. När Westgatemassakern bröt ut fick han permission för att åka hem till Kenya och styra upp situationen tillsammans med sin chef Kenyatta. ICC markerade tydligt att Ruto inte var vilken misstänkt skurk som helst.
Den 12 november ska Uhuru Kenyatta inställa sig i Haag. Flera vittnen har hoppat av och vägrar nu att delta. Kenyatta hyllas som en hjälte av det internationella samfundet. Obama ringer till honom och bedyrar sitt stöd för hans politik.
Finns det någon som tror att detta kommer att sluta med att Kenyatta hamnar i finkan?
Jag tror det inte. Funderar på att satsa en peng hos Ladbrokes.
Hillevi Engström ryter till
Gunilla Carlsson avgår som biståndsminister. Smart av henne, ett år före valet då hon troligen skulle ha förlorat jobbet ändå.
Jag har alltid hävdat att biståndsbranschen mest är till för sin egen skull och Gunilla bär syn för sägen. Enligt DN blir hon ”lyxpensionär” och kan tillbringa resten av livet på Rivieran smuttande på paraplydrinkar om hon vill. Allt tack vare det system som påstås vara avsett för att bistå världens fattiga.
Nu ersätts hon av Hillevi Engström som sedvanligt klämkäckt uttalar de förväntade klyschorna.
”Det nya jobbet känns som en spännande och rolig utmaning”, enligt DN.
Jag ser fram emot att få tjuvlyssna på Hillevis första telefonsamtal. När hon ringer upp president Honest Aidman i det stora landet Afrika.
”Hallå mister president, jag är Sveriges nya biståndsminister och jag har en del reformer jag vill meddela er.”
”Så trevligt! Eftersom er bruttonationalinkomst har ökat så blir det förstås mer pengar till oss också, he he he.”
”Tyvärr, tvärtom. Jag kommer bara att sitta på det här jobbet ett år och nu tänker jag göra en insats för de svenska skattebetalarna. Somliga kommer att tycka att det här är politisk harakiri men det skiter jag i. Nu får det bära eller brista. Jag tänker stoppa allt bistånd utom ren katastrofhjälp. Allt. Förstår du? Jag ringer nu för att varsla om det här. Om ett halvår stänger jag av biståndskranen. Den har stått och skvalat i över femtio år nu och kostar svenska skattebetalare drygt 100 miljoner kronor om dagen. Det är en skandal som jag tänker sätta stopp för.”
”Men fru Engstrom, ni kan inte mena allvar! Tänk på alla fattiga i mitt land, alla bebisar som inte får någon mjölk, alla barn som inte får gå i skolan…”
”Det skulle du ha tänkt på själv, Honest, innan du delade ut nya Mercedesbilar till alla dina ministrar, vice ministrar och vice vice ministrar. Var det verkligen nödvändigt att köpa ett nytt Gulfstreamflygplan för att du ska kunna flyga till biståndskonferenser världen över? Måste alla ministrarnas fruar få flyga business class till Paris och shoppa varje år? Hur kommer det sig att jordbrukssektorn i ditt land fortfarande befinner sig på stenåldersnivå trots allt bistånd för jordbruksutveckling som ni har tagit emot i flera decennier?”
”Men fru Engstrom, ni vet, vi har en upprorisk gerilla i landet som vill störta regeringen, att bekämpa den kostar pengar.”
”Ja tack så mycket, hur skulle det vara om du slutade rigga vartenda presidentval och lät bli att skriva om grundlagen för att kunna sitta på din stol på livstid. Du har dig själv att skylla, Honest. Svenska skattebetalare kan inte fortsätta sponsra det här. Vi har egna problem att ta hand om. Svenska lärare och sjuksköterskor får skitlöner, svenska barn med särskilda behov mister den hjälp de har rätt till, pensionärer får samla returburkar. Varje dag läser jag i tidningen om neddragningar och läckor i det svenska välfärdssystemet. Nu har jag en chans att påverka det här. Den chansen tänker jag inte missa. Jag tänker stoppa den läcka jag har kontroll över. Det handlar om hundra miljoner om dagen.”
”Hundra miljoner (fnys) det är väl ingenting. Det borde ni ha råd med. Det är ju mindre än vad mitt presidentpalats kostade.”
Anna Lindh, Sudan och folkrätten
I dag talar alla om Anna Lindh som mördades för tio år sedan. Medierna bågnar av hyllningsartiklar. Hon beskrivs som världens bästa utrikesminister som skulle ha blivit världens bästa partiordförande. Kanske världens bästa statsminister.
Måhända är jag miljöskadad av mitt jobb som journalist. Cynisk, luttrad. Men jag kan inte hjälpa att jag något blasfemiskt anar att det handlar om att sminka liket.
”Den utrikespolitiska förnyelse som hon kom att representera var den förändrade synen på folkrätten och de mänskliga rättigheterna inom vänstern”, skriver Katrine Kielos i dagens DN.
Jag vet inte hur mycket förnyelse hon stod för. Det lilla jag hade med henne att göra gav mig inte anledning att hysa några illusioner.
Under mitt arbete med boken Sveriges afrikanska krig (Timbro förlag 2008) försökte jag ta reda på i vilken mån hjälporganisationen Norska Folkhjälpen hade smugglat vapen till gerillan SPLA under inbördeskriget i Sudan, delvis med finansiering av svenska Sida. Norska UD försäkrade att ingen smuggling hade förekommit. Så här skrev jag:
”Alla som hade lite inblick i hur det sudanesiska inbördeskriget gestaltade sig visste att det var helt omöjligt att bilda sig en klar uppfattning om vem som smugglade vapen och vem som inte gjorde det. Det vi vet är att Norska Folkhjälpen öppet tog ställning för och solidariserade sig med SPLA-s militära målsättning. Vi vet också att Norska Folkhjälpen anklagades för vapensmuggling gång på gång, av den ena efter den andra. Av sudaneser, av biståndsarbetare och av journalister. Norska UD-s försäkran luktade mörkläggning lång väg.
Jag försökte forska i hur Sida hanterade sin relation med Norska Folkhjälpen, men utan framgång. Jag ville ta reda på vilka kontakter som hade förekommit mellan svenska och norska UD i frågan. Det var dåvarande statssekreterare Mats Karlsson som var ansvarig för den här delen av Afrika och jag hittade en notering i UD-s diarium om att han hade träffat Norges ambassadör den 2 oktober 1998 och pratat om Sudan. Med största sannolikhet rörde samtalet Norska Folkhjälpen och kritiken mot dess verksamhet, eftersom detta hade blivit en nyhet även i Sverige. Jag begärde ut handlingarna om Mats Karlssons möte med den norske ambassadören, min förfrågan valsade fram och tillbaka en tid. Till slut fick jag ett brev från svenska UD. ”Regeringen avslår Er begäran”, stod det överst. ”Den av Er efterfrågade handlingen innehåller uppgifter som angår Sveriges förbindelser med annan stat. Det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser om uppgifterna röjs. Dessa uppgifter omfattas därför av sekretess enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.” Undertecknat Anna Lindh, utrikesminister.
Förnyelse i synen på folkrätt och mänskliga rättigheter? Tja, fråga dem vars anhöriga dog av vapen som kanske hade hamnat i händerna på rebellsoldater med benäget bistånd av Sverige.
Sveriges afrikanska krig finns att köpa HÄR.
Hatbrott mot svarta i Sverige
Hatbrottet i Malmö där en svart man med afrikanskt ursprung uppges ha blivit misshandlad väcker frågor av alla möjliga slag.
Händelsen tycks ha skapat svår förvirring i nyhetsmedierna. Om sakuppgifterna stämmer – vilket jag inte kan kontrollera – så blev mannen och hans son angripna av ett gäng invandrare som försökte ta livet av honom just därför att han var svart.
Såväl tidningar som etermedier gör sitt bästa för att undvika de detaljer som skulle kunna begripliggöra vad som hänt. I exempelvis gårdagens (10 september) Aktuellt i SVT mörkades förövarnas etniska identitet nogsamt. Kanske i hopp om att publikum skulle tro att misshandeln utfördes av blonda och blåögda svenskar, vilket skulle kunna gynna kampanjen mot Sverigedemokraterna. Att stoppa SD har ju blivit ett överordnat mål för nyhetsmedierna på bekostnad av den publicistiska konsekvensneutraliteten.
Lyckligtvis finns det folk som reagerar på det här. Mest intressant hittills tycker jag är Damon Rastis text i SvD Opinion. Han skriver:
”Född och uppvuxen i Iran fick jag lära mig att turkar, araber, svarta och många andra i princip var underlägsna människor. Än idag kan jag få höra folk med iranskt påbrå tala illa om kurder och många andra enbart baserat på det faktum att de har en annan etnicitet. När jag började prata om denna problematik med vänner som hade annat påbrå visade det sig vara likadant hos ett flertal andra invandrargrupper. Serber, turkar, araber och många fler hatade andra nationaliteter, dels utifrån historiska perspektiv men också enbart baserat på rasistiska fördomar, mot till exempel svarta eller romer. En bekant som är eritrean pratar ofta ofattbart kränkande om somalier. Denna rasism är också förvånansvärt öppet uttalad. Jag har nog aldrig hört så många grova påhopp på andra grupper som när jag pratar med folk med invandrarbakgrund”.
Läs hela Damons text HÄR.
Det här knyter an till det som jag skrev om här på min blogg, om rasismen mellan svarta människor i Afrika. Läs den texten HÄR.
Rasism är ett universellt och i högsta grad mänskligt fenomen som finns överallt. Vi blir inte av med den genom att bara fördöma och stigmatisera. Bättre då att analysera och problematisera.
En bra början skulle vara om nyhetsmedierna kunde ge oss hela bilden av inträffade hatbrott. Inte bara en kamouflerad antydan om vad som har hänt.
Konsekvensneutralitet var ordet, sa Bull.
Ny säsong i “Oljesåpan i Sydsudan”
Den bisarra dramasåpan om olja med Salva Kiir och Omar Bashir i huvudrollerna rullar vidare. Ständigt nya avsnitt, inget slut i sikte. Dramatiken tätnar, skingras och tätnar igen.
Hur ska det gå? Det är en riktig nagelbitare.
Fredag 6 september var det meningen att Sudan skulle stänga av Sydsudans oljetransport genom den pipeline som löper från södern upp till Port Sudan.
Men i tisdags lämnade president Salva Kiir sin huvudstad Juba och reste till Khartoum. Där vädjade han till kollegan Omar Bashir att tänka om. Oljan är livsviktig för båda länderna. Sydsudan har ingen annan exportvara värd att nämnas.
Med ett illmarigt leende accepterade Omar Bashir sin gamle dödsfiendes bön.
Vad handlar då saken om?
Det började med att Sudan delades 2011. Sydsudan skapades och där låg nästan alla oljefälten. Men för att kunna exportera oljan måste den fraktas genom Sudan i en pipeline till hamnen vid Röda havet.
Sudan krävde 35 dollar per fat olja för den tjänsten. Sydsudan härskande till, vägrade betala och stängde till slut av sin oljeproduktion.
Statskassan sinade i svindlade fart. Omvärlden engagerade sig, Hillary Clinton och Thabo Mbeki medlade. Till slut gick sydsudaneserna knorrande med på att återuppta produktionen.
Sudaneserna i Khartoum knorrade lika mycket de, efter att ha tvingats pruta på sin avgift för oljetransporten.
Krigshandlingarna mellan länderna fortsatte. I Nubabergen i Sudan slogs gamla SPLA-soldater mot sudanesiska regeringstrupper. Rebeller i Darfur i västra Sudan skramlade med vapnen och fick stöd från Juba. Rebeller i Sydsudan som ville bli kvitt regeringen skramlade ännu värre och fick stöd från Khartoum.
Detta sponsrande av regeringsfientliga upprorsmän i grannlandet är ett gissel som har plågat Afrika ända sedan avkoloniseringen. Det äger rum med en naturlags absoluta säkerhet. Och lika säkert är, att det triggar politisk konflikt mellan dessa båda länders regeringar som beskyller varandra för samma sak som de själva ägnar sig åt, nämligen stöd till rebeller.
Man vill skrika åt dem att någon gång sluta med detta, för i hela glödheta!
Ingen rebellgrupp i Afrika skulle kunna överleva utan stödet från grannlandet. Och även om somliga gerillor under historiens gång har haft rätten på sin sida så ser den totala bilden annorlunda ut. Jag hävdar att de flesta rebellgrupper i Afrika efter avkoloniseringen har åstadkommit ofantligt mycket mer skada än nytta. Sudan och Sydsudan bär syn för sägen.
I juni dundrade Omar Bashir i Khartoum att han skulle stänga av oljetransporten som straff för att Sydsudan fortsatte stödja rebeller i hans land. Två gånger har detta skjutits upp men fredag 6 september skulle det alltså ske.
Nu blir det inte så, oljan flödar vidare och genererar massvis med pengar till båda länderna.
Bra, javisst. Men det är bara en tidsfråga innan nästa avsnitt i Oljesåpan presenteras, med nya och helt oväntade dramaturgiska krumbukter.
Nu skall Kenyas ledare inför rätta
Den tionde september skall William Ruto, vicepresident i Kenya infinna sig i en rättssal i Haag. Han är åtalad av den internationella brottmålsdomstolen ICC.
Åtalet mot honom handlar om det våld som bröt ut efter det kenyanska valet 2007. Landet skakades av kravaller där fler än ettusen människor miste livet. ICC påstår att Ruto var en av dem som anstiftade våldet.
Men han var inte ensam om det. Hans chef president Uhuru Kenyatta är också åtalad för samma brott. Målet mot honom skall inledas i november.
Domstolen i Haag bildades 2002 och skall hantera riktigt tunga fall. Folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. I början var nästan alla entusiastiska. I dag är 122 länder anslutna men det är något som haltar betänkligt.
Under sina elva år har domstolen uteslutande åtalat afrikaner. En enda fällande dom har presterats. Årsbudgeten för ICC ligger på motsvarande knappt en miljard svenska kronor.
Väldigt ensidigt med väldigt magert resultat till väldigt stor kostnad, alltså.
När nu Uhuru Kenyatta och William Ruto skall ställas inför skranket kommer det att få omfattande politiska konsekvenser. Kenya är västvärldens allra trognaste allierade i Östafrika. Ett amerikanskt så kallat ankarland. Kenyas militär bekämpar islamister i Somalia och upplåter baser och träningsmöjligheter för brittiska och amerikanska soldater.
Åtalen mot Kenyatta och Ruto har skakat om Afrika. Rwandas president Paul Kagame har sagt att ICC är en ny sorts imperialism. Sydsudans president Salva Kiir säger att domstolen har skapats bara för att förödmjuka afrikaner.
Det mullrar alltså bland Afrikas envåldshärskare.
Så länge ICC nöjde sig med att åtala småfisk som Thomas Lubanga i Kongo – som är den ende som hittills dömts – så var allt gott och väl. När president Omar Bashir i Sudan åtalades för begångna brott i Darfur började många afrikanska envåldshärskare skruva oroligt på sig. Och när åtalet mot Kenyatta presenterades, gick de i taket.
Om detta och mycket mer skriver jag i en rapport för webbmagasinet Frivärld. Rapporten presenteras den 10 september, alltså samma dag som rättegången mot William Ruto inleds.