- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
När mobben får skipa rättvisa
I Kenya ropar man inte på polis om man blir utsatt för en stöld när man befinner sig i en folksamling.
Man ropar istället tjuv. Mwizi, mwizi! skriker man och pekar på den – oftast – flyende tjuven.
Det får en omedelbar effekt på omgivningen. Alla lystrar, släpper vad de har för händer och kastar sig brutalt över den stackars boven. Utan att ställa några frågor börjar människor besinningslöst misshandla vederbörande. Det är inte ovanligt att tjuvar slås ihjäl på öppen gata. Jag har själv sett det hända en gång.
Fenomenet kallas på engelska mob justice. Det är en effekt av att polisen är antingen frånvarande eller inkompetent. Folk i Kenya litar i allmänhet inte på de rättsvårdande myndigheterna. När det behövs så tar människor den så kallade rättvisan i egna händer. Det kan vara väldigt obehagligt att bevittna.
I Sverige förekommer inte mob justice annat än i vissa speciella sammanhang. Som exempelvis om någon har uttryckt en misshaglig åsikt eller brutit mot en outtalad moralisk regel. Då kan mobben slå till med full kraft.
Det värsta exemplet på det som jag på rak arm kan erinra mig är den skandalösa hetsjakten på konstnären Stina Wirsén. Hon dristade sig att teckna figuren Lilla Hjärtat, en söt svart bebis precis så som jag tycker en söt svart bebis ska kunna avbildas. Jösses vad hon fick schavottera för det.
Rasistisk stereotyp! skrek mobben i högan sky. I en intervju i Svenska Dagbladet sade Wirsén:
– Det kändes som om jag ställdes, eller föstes fram, med en megafon i handen på ett torg fullt av människor som krävde att jag skulle skrika: ”Jag är rasist!”
Konstnären Lars Vilks har blivit mordhotad på riktigt på grund av bilder han har ritat. Kan jämföras med fatwan mot Salman Rushdie.
Och nu är mobben ute efter Göran Lambertz därför att han har anmält en avvikande åsikt i fallet Thomas Quick. Vi får se om han överlever.
Man tycker ju att ledande kulturdebattörer skulle ta tydligt avstånd från de skränande lynchmobbarna. Men det är precis tvärtom där mob justice regerar.
DN:s kulturredaktör Björn Wiman tycker exempelvis att misshandelshot mot politiker skall betraktas som ”hyss”, som på sin höjd kan rendera förövaren en stunds vila i snickarboa.
Lite egendomligt i ett land där både statsminister och utrikesminister har mördats inför öppen ridå.
Klimatalarmister + biståndskramare = sant
”Klimatet har blivit vår tids onda fiende och därmed en fråga som alla kan exploatera”, skriver Karlsson, Nordangård och Radetzki i dagens (2/11) DN Debatt. Läs artikeln HÄR.
Texten är synnerligen intressant och läsvärd och jag känner igen det mesta från den bransch jag själv har ägnat mig åt att bevaka under lång tid, nämligen biståndet.
Ordet ”klimatet” kan bytas ut mot ”världsfattigdomen”. Det är i lika hög grad vår tids onda fiende som sannerligen har exploaterats av många.
De tre författarna skriver att klimathotet har drivits fram som ett ”målmedvetet projekt av grupper som sett dess potential för att befrämja ekonomiska intressen, karriärer och ideologiska eller politiska agendor.”
Kan det uttryckas tydligare? Exakt samma sak gäller med biståndet. I drygt femtio års tid har vi sett en gigantisk global industri byggas upp runt föreställningen att fattigdom kan avhjälpas genom att man dränker problemet i pengar. FN-organ, stiftelser, frivilligorganisationer och statliga myndigheter har skapats för att delta i denna dans kring guldkalven.
På senare år har även privata företag börjat inse potentialen och mjölkar nu pengar ur statliga investeringsbolag under förespegling att de ska ”bekämpa fattigdomen” genom att dra igång affärsprojekt i Afrika. Som kanske men kanske inte gynnar de fattiga.
Det är vi skattebetalare som får ta hand om notan. Det kostar oss svenskar drygt 100 miljoner kronor om dagen. Var och en av mina läsare kan fundera på vilka alternativa användningar dessa pengar skulle kunna ha om de stannade i Sverige. Istället för att finansiera en verksamhet som de flesta seriösa bedömare i dag anser omöjlig att utvärdera eller ens mäta effekterna av.
”Domedagsindustrin”, skriver de tre debattörerna i dag, ”verkar finnas i en zon fri från journalistisk granskning”. Detta har också varit fallet med biståndet. Under de decennier jag har ägnat mig åt att bevaka, problematisera och ställa kritiska frågor kring biståndet har jag upprepade gånger anklagats för att vara en ond människa som inte vill hjälpa de fattiga. Lyckligtvis håller detta på att förändras. Nu går det att skriva kritiskt om biståndet utan att bli rullad i tjära och fjädrar. Men vägen hit har varit lång, kan jag försäkra.
Får vi se en tillnyktring i klimatdebatten också? Kanske på sikt. Men så länge det är så oerhört mycket mera lönsamt att vara klimatalarmist än att vara kritisk skeptiker kommer alarmisterna att överväga kraftigt.
Precis som i biståndsdebatten. Biståndskramarna har byggt sina lönsamma karriärer på att formulera lögner om att fattigdomen i världen kan avskaffas med hjälp av massiva resursöverföringar från den rika världen. De är inte beredda att backa från sina positioner så länge det går att krama ur ytterligare lite pengar.
Jag stöter allt oftare på påståendet att demokrati inte är så viktig när det gäller att skapa ekonomisk tillväxt och ökad välfärd i fattiga länder. Varje gång jag hör det blir jag lika oroad eftersom jag är benhårt övertygad om att all acceptans av ickedemokratiska styrelseformer jämnar vägen för diktatorer.
Dagens tre debattörer pekar på samma fenomen i klimatfrågan. Allt fler alarmister underkänner demokratiska politiska system och hävdar att dessa inte klarar av att hantera klimathotet.
En snarlik inställning ser vi i frågan om det globala terrorismhotet.
Det är fascinerande att konstatera att känslor och förnuft har så svårt att samexistera.
När dikten överträffar verkligheten
Blodet droppar, blodet droppar! brukade jag och mina kompisar väsa när vi som barn berättade spökhistorier för varandra.
Det var ett sätt att försöka skapa spänning i våra hemmagjorda fantasier som annars kanske inte var så upphetsande.
Kerstin Lundell använder sig av samma metod i boken Det svarta blodet på Ordfronts förlag. Jag har aldrig läst en reportagebok så full av fantasier, spekulationer och fritt tyckande som denna. Jag skrattade högt flera gånger under läsningen.
Hennes förra bok Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika var även den djupt tendentiös med dålig faktabas. Men Det svarta blodet slår alla rekord.
Hennes uttalade ambition är att finna belägg för att oljebolag, i synnerhet Africa Oil som ingår i den svenska Lundingruppen, är medskyldiga till människorättsbrott i Afrika. Hon får uppleva hur den ena nyckelpersonen efter den andra vägrar bevilja henne en intervju. Hon låter sig inte nedslås av detta utan ser det istället som bekräftelse på att de är ”skyldiga”. När hon inte får folk att prata så hittar hon glatt på sina egna svar. Så här kan det låta när hon tvingas lämna ett oljebolags kontor i London med oförrättat ärende:
”På gatan utanför står en vit sportbil. Kanske tillhör den någon nyrik oljetekniker som fått sin lön från ett skatteparadis. Huvudkontoret finns ju rentav i ett sådant, nämligen Jersey. Kanske handlar det tekniska om att skyffla papper med stora belopp på, i syfte att undvika skatten i något fattigt och eländigt land, Uganda till exempel.”
Gud vad spännande Kerstin! Och vad mera kan tänkas hända inne på det där kontoret som du inte fick besöka? Det skyfflas väl med allt möjligt fram och tillbaka, blodet droppar och oljeteknikerna köper nya sportbilar på löpande band. Om de nu inte är upptagna med att bränna byar i Afrika, för det tycks ju – enligt dig – vara deras främsta tidsfördriv.
Och eländigt är det inte bara i Uganda utan i hela Afrika enligt Lundell. Eländes elände och allt är oljebolagens fel. Annat var det förr.
”Vi ska dricka te och dansa och sjunga i månens sken, så som människorna i trakten gjorde innan oljebolagen kom dit”, skriver hon.
Ack, det lyckliga Arkadien innan jätteskurkarna Carl Bildt och Ian Lundin anlände med sina sinnessjuka planer på att bidra till ekonomisk tillväxt i Afrika!
Klyschorna haglar och guilt by association fungerar ju alltid när det gäller olja i Afrika.
Lundin-bashing, att smiska Lundin, har blivit en svensk nationalsport. Det är djupt olyckligt eftersom det blockerar en seriös diskussion om hur fattigdomen i världen ska kunna bekämpas. Oljan i Afrika är oerhört viktig i det sammanhanget. I Östafrika, där Africa Oil är verksamt, pågår just nu en uppbyggnad av oljesektorn som kommer att få dramatiska effekter på ekonomi och politik i den regionen om några år.
Att kritiskt granska hur råvaruutvinningen i Afrika går till är sannerligen en grannlaga uppgift för seriösa journalister.
Så länge frågorna kring detta formuleras som i den här boken tror jag Carl Bildt, Ian Lundin och andra berörda kan sova lugnt.
Klämtar klockan för Lundin Oil?
Fick besök av en kriminalinspektör från Krigsbrottskommissionen i går. En storvuxen och jovialisk herre ringde på dörren. Vi blev sittande i en och en halv timme och pratade Sudan, Lundin Oil och folkrättsbrott.
Som bekant misstänks Lundin Oil för medhjälp till folkrättsbrott i södra Sudan under perioden 1997 till 2003. De som kan komma att åtalas är de individer som satt i styrelsen för bolaget under den perioden. Det handlar om bröderna Ian och Lukas Lundin, Carl Bildt och övriga styrelsemedlemmar.
Jag har tidigare blivit förhörd av åklagare Magnus Elving och kriminalkommissarie Stig Edqvist i samma ärende. Det som jag särskilt noterade då var att de båda tycktes vara dåligt pålästa gällande inbördeskriget i Sudan som formellt tog slut 2005.
Kanske inte så konstigt. Den politiska situationen i södra Sudan var ohyggligt komplex och svåröverskådlig . Jag tror inte det fanns någon som hade full överblick över alla milisgrupper, gerillafraktioner och enskilda befälhavare från olika läger som allt som oftast bytte sida i kriget.
Det var på många sätt en journalistisk mardröm att rapportera från kriget eftersom det som var sant ena dagen inte stämde dagen efter.
Kriminalinspektören i går öppnade litet oväntat med att säga att han tyckte Elvings och Edqvists förhör med mig var dåligt genomfört. Det var för mycket luft, tyckte han.
Han berättade att han hade varit i Sydsudan och förhört vittnen. Dock inga politiker, endast folk på gräsrotsnivå.
Jag har länge känt mig skeptisk till Elvings förundersökning. När jag träffade Carl Bildt nyligen sade han att han inte hade blivit kontaktad av åklagaren ännu. Hur man skall kunna hitta bindande bevis för att Lundin Oil medverkade till folkrättsbrott för drygt tio år sedan är för mig ett mysterium. Men jag är ju inte jurist. Kriminalinspektören i går berättade att det nu är fem personer som jobbar med förundersökningen. Tidigare var de tre.
En sådan här undersökning tar tid, sade han, men tillade att vi om ett år bör veta om det kan bli ett åtal eller inte.
Spännande. Mycket tyder på att jag i det läget kommer att inkallas som något slags vittne. Måste börja förbereda mig mentalt på det.
Norges svarte Breivik
Har hudfärg och religion någon betydelse vid bedömningen av terrorhandlingar?
Ja, det tror jag. Det är inte så enkelt som att allt våld ska fördömas efter samma måttstock. Det spelar roll vem som mördades. Och vem mördaren var.
Detta bör få var och en av oss att fundera på i vilken kategori vi själva hamnar om vi råkar bli mördade. Är vi viktiga eller ointressanta? Är vår mördare viktig eller ointressant?
Dessa tankar dyker upp när jag läser om Hassan Abdi Dhuhulow. Norsk medborgare. Befunnen skyldig till medverkan i terrorattacken i köpcentret Westgate i Nairobi i september då omkring 70 människor sköts ihjäl.
Det är alltså Breivikklass på honom.
Anders Behring Breivik är en vit, kristen norrman. Hassan Abdi Dhuhulow är en svart, muslimsk norrman. Breiviks bestialiska brott kan inte nog fördömas. Men varför är det helt tyst om Dhuhulow?
Han kom till Norge från Somalia som barn. Familjen bosatte sig i Larvik, en liten kuststad nära svenska gränsen. Enligt vänner och bekanta ville han bli läkare och hjälpa folk i Afrika, men han fick inte skolbetyg som räckte till en sådan utbildning. Då började han intressera sig för islam och drogs in i somaliska jihadistkretsar i Norge.
Han kom i kontakt med terrorgruppen al-Shabaab. ”Terrorgruppen” skriver jag, och det står jag för. Men det gör inte norska myndigheter och inte heller svenska. I våra länder är det fullt tillåtet att vara medlem av al-Shabaab.
Den svenska och norska aningslösheten när det gäller islamistiska terrorhot är för mig obegriplig. Men när jag funderar över tystnaden kring Hassan Abdi Dhuhulow så anar jag att denna tystnad rymmer en del av förklaringen till aningslösheten.
Åsne Seierstads bok om Breivik heter ”En av oss”. Det är så vi ser honom, som en av oss. Men Hassan Abdi Dhuhulow är inte en av oss. Därför tas han inte på allvar. Hans brott glöms bort, bagatelliseras. Vi ser honom inte, tror inte att han och hans gelikar finns bland oss.
I diskussionen kring Breivik har det talats mycket om hur samhället ska skydda sig mot nya breivikar. Någon liknande diskussion kring Dhuhulow har jag inte sett, trots att berättelsen om honom är ett skolboksexempel på hur en terrorist skapas.
Jag anar rädslan hos samhällsdebattörerna här. Om vi ska diskutera hur risken för militant islamism ska minimeras i vårt land så glider vi obevekligt in på frågan om inflödet av muslimer i form av flyktingar och anhöriga. Och den heta potatisen vill inte särskilt många debattörer ta i. Inte ens med eldgaffel.
Människors lika värde talas det mycket om. Jag tror inte särskilt mycket på det. När allt ställs på sin spets visar det sig att det bara är tomt prat. Det handlar om hudfärg och religion. För att fördöma eller ursäkta. Uppmärksamma eller glömma.
Nu hotas Africa Oil i Kenya av väpnade aktivister
När jag var i Addis Abeba förra veckan träffade jag några av Tullow Oils anställda på deras kontor där. Jag frågade bland annat hur det gick med borrningen i norra Kenya, det område som heter Turkana. Tullow Oil samarbetar med Lundinbolaget Africa Oil och sköter själva borrandet.
De suckade djupt när jag ställde frågan. De förklarade att lokalbefolkningen ställde till enorma problem. Varje dag satt det en grupp människor – huvudsakligen män – och blockerade området där borriggen står. Jag frågade förstås varför.
De vill ha jobb, fick jag höra. Majoriteten av dem kan inte läsa eller skriva. De kan inte köra bil, inte sköta en maskin, inte utföra något arbete som kräver någon form av träning eller utbildning.
Detta avspeglar den situation de befinner sig i. Turkana är Kenyas kanske mest eftersatta provins i alla avseenden. Det är torrt, det är hett och de enda som kan överleva där utan moderna bekvämligheter är turkanafolket. Jag stiftade bekantskap med dem när jag tillbringade tre veckor i Turkana år 2001 och gjorde en film för SVT.
Turkanafolket är experter på överlevnad, och på att sköta getter och kameler. Men tyvärr saknar praktiskt taget samtliga de kvalifikationer som behövs för att arbeta med oljeprospektering.
Mina sagesmän på Tullow berättade att många av turkanamännen var beväpnade med spjut och andra handvapen. Den geolog jag talade med sade att det bara var en tidsfråga innan något allvarligt skulle inträffa.
I lördags 26 oktober hände det. Omkring 2 000 turkanamän invaderade borrplatsen, förstörde maskiner och hotade Tullows anställda till livet. Angriparna anfördes av två kenyanska parlamentsledamöter från regionen som antagligen såg en chans att plocka poäng i lokalbefolkningens ögon. ”Vi stöder deras kamp för jobb…”
Av de cirka 1 700 anställda som jobbade där var närmare 900 lokalanställda, sysselsatta med väldigt basal verksamhet och i de flesta fall som en ren goodwillgest mot dem. Men det räckte inte för turkanaaktivisterna. De krävde att samtliga på plats skulle vara från bygden. Samtliga, ända upp till högsta ansvarige ingenjören.
Tullow har nu avbrutit sin prospektering vilket naturligtvis fördröjer Kenyas projekt med att bli en oljenation.
Se detta som en sedelärande berättelse ägnad att balansera upp den allmänna demoniseringen av oljebolag i Afrika.
Oljan i Uganda skördar redan offer
Oljeindustrin i Uganda skördar redan offer trots att ingen olja ännu har börjat produceras. Vid Lake Albert i den västra delen av landet, gränsande till Demokratiska Republiken Kongo, har stora fyndigheter gjorts. Här finns enorma mängder i marken.
Ett stort antal hål har borrats och nu handlar det om att bygga infrastrukturen kring det svarta guldet.
Jag reste i går (28 oktober) från staden Hoima till Lake Albert på en alldeles ny väg. En fantastisk upplevelse i denna del av världen där vägarna mellan mindre orter annars är obeskrivligt dåliga. Men det här var en autostrada.
Det är mycket, mycket positivt. Den som inte har upplevt det urusla vägnätet i Afrika söder om Sahara (med få undantag) kan inte föreställa sig vad det betyder att få åka på nylagd asfalt.
Vägen ska serva det planerade oljeraffinaderiet. Det ska byggas nära sjön där den mesta oljan finns. Hela anläggningen kommer att uppta en yta på 29 kvadratkilometer. Drygt 7 000 människor måste flytta. Nu pågår processen att köpa upp marken från de bönder som bor där. Och det är där de verkliga bristerna i hanteringen visar sig.
Här finns inga dokument som visar vem som äger vad. Allt bygger på ”customary law”, alltså sedvanerätt. Representanter för regeringen (OBS regeringen, inte oljebolagen) reser runt i byarna och löser in marken till en bestämd kompensationsavgift. Och väldigt många bönder känner sig väldigt lurade. De får ofta skambud och en mängd brister i värderingen av marken visar sig ständigt.
Organisationer har bildats för att tillvarata böndernas intressen och dessa utsätts ofta för hotelser från regeringsrepresentanter.
Situationen är stundtals explosiv. Jag har träffat folk som har blivit trakasserade, till och med fysiskt hotade att skriva på avtal som de inte godkänner.
Det här kan bli en riktig politisk krutdurk i detta land där korruptionen skenar och misstron mot politiker är monumental.
Jag fortsätter att bevaka utvecklingen vars utgång jag tror kan bli avgörande för Ugandas framtid.
Människorna på bilden är några av dem jag träffade i går.
Enprocentsmålet det största systemfelet
I den omtalade rapporten som handlar om hur svenska UD har hanterat 12 miljarder kronor avsedda för internationellt utvecklingsbistånd talas det om systemfel.
Det allra största systemfelet är det som benämns enprocentsmålet. Det vill säga beslutet att en procent av Sveriges bruttonationalinkomst BNI varje år skall avsättas till bistånd. I år handlar det om 38 miljarder kronor. Det är drygt 100 miljoner kronor om dagen.
Det var folkpartiet under ledning av Ola Ullsten som drev igenom det en gång i tiden. Det är i varje fall vad Ullsten själv sa till mig i en intervju som jag återger i min bok Sveriges afrikanska krig.
Jag tror att de flesta ekonomer anser att det är helt uppåt väggarna att i förväg binda sig för hur mycket biståndet skall kosta varje år. Observera skall kosta. Inte får kosta.
Att biståndet skall kosta en procent av BNI har gett upphov till det som Sida kallar för ett utbetalningsmål. Det betyder att tjänstemän har i uppgift att se till att pengar betalas ut så att slutsumman blir just en procent av BNI.
Den kritiska rapporten om UD vittnar om att handläggare även där drivs av att nå ett utbetalningsmål. Enligt rapportförfattarna anstränger sig UD:s anställda att göra av med stora belopp: “I syfte att betala ut så mycket medel som möjligt av anslagsposten under innevarande år frågar handläggaren om sökanden har ytterligare insatser att föreslå”, står det om ett ärende.
Jag skrev om det häromdagen här på min blogg och det gav upphov till en mindre twitterstorm. Bland andra Sidas informationsansvarige anklagade mig för att vara oseriös. Om jag förstår honom rätt menar han att utbetalningsmålet inte längre existerar på Sida.
Men utbetalningsmålet och enprocentsmålet är två sidor av samma mynt. Det ena existerar på grund av, eller tack vare det andra. Ta bort enprocentsmålet så slipper vi också prata om utbetalningsmål. Att en viss summa pengar skall betalas ut varje år.
Moderaterna har under mycket lång tid försökt profilera sig som förnuftsstyrt och pragmatiskt. Av de skälen har de alltid varit motståndare till enprocentsmålet. Det är, som moderata biståndsministern Gunilla Carlsson sade 2007, ”ett utbetalningsmål som i själva verket står i vägen för genomförandet av en ansvarsfull utvecklingspolitik”.
Var hon den sista i moderatledningen som begrep det? Det verkar så, för knappt har hon hunnit avgå förrän moderaterna nu i helgen bestämde sig för att göra enprocentsmålet till partilinje. Finansminister Anders Borg intervjuades av TT som frågade om han inte var oroad av att det pågår ett stort slöseri med skattepengar.
Slöseriet är belagt och bekräftat och det handlar om många miljarder. Lustigt nog var Borg inte ett dugg oroad av detta.
”Jag är övertygad om att det begås många misstag och att det ibland händer att biståndspengar hamnar där de inte borde vara, men om vi ska diskutera biståndet så är det min uppfattning att det är en solidaritetsplikt för Sverige att ge bistånd och jag tycker att enprocentsmålet är utomordentligt bra”, sade han.
Nu är det bara Sverigedemokraterna i riksdagen som är motståndare till enprocentsmålet.
Är alla gudar av samma skrot och korn?
Afrika är en troende kontinent. Islam och kristendom samexisterar och konkurrerar. Folk tar religionen på allvar och de flesta afrikaner skulle nog lyfta lätt på ögonbrynet om de fick den nya svenska ärkebiskopens uttalanden översatta för sig.
Enligt Sveriges Radio har ärkebiskop Antje Jackelén skänkt helt ny innebörd till uppfattningen att det bara finns en gud. På frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed, svarar hon:
”Det är självklart för mig att kristna, muslimer och judar tillber samma gud”.
Oj! Vad svarar världens alla muslimer på det? Blasfemi, tycker nog de flesta. Och judarna, håller de med?
Efter att ha läst bibeln tämligen väl skulle jag vilja påstå att det redan där uppträder två helt olika gudar. Å ena sidan den stränge, straffande, konspirerande och nyckfulle gud som stundtals gör livet outhärdligt för människorna i gamla testamentet.
Den gud som Jesus talar om är av helt annan kaliber. Förlåtande, kärleksfull. Okey, det hann ju förflyta ganska lång tid från gamla testamentets profeter fram till Jesus. Kanske nyktrade Gud till och kom till insikt om sitt dåliga beteende. Tänkte att han skulle visa upp sina goda sidor för minstingen Jesus. Så där kan det ju vara, att en dålig pappa ändrar sig när han får ett nytt barn på ålderns höst.
Men intrycket består. Om Gud finns, så finns han i flera uppsättningar. Detta blir tydligt när man läser Koranen, vilket jag har gjort.
Korantexten är Allahs egna ord. Förmedlade av ängeln Gabriel till profeten Mohammed och nedtecknade av dennes sekreterare. På arabiska, märk väl. De översättningar som finns är inte heliga. Själv har jag läst den svenska versionen i översättning av Mohammed Knut Bernström. ”Koranens budskap” heter den. Jag börjar misstänka att den inte bara är ohelig, utan dessutom snudd på falsifikat.
I Koranen förekommer en mängd direktiv om hur muslimer ska förhålla sig till folk från andra religioner. Brith Aspenlind, adjunkt i historia och religion har skrivit om detta i tidningen Dagen. Läs texten HÄR.
Hon citerar Koranens sura 47:4 där det enligt henne står:
”När ni möter dem som är otrogna, så halshugg dem, tills ni anställt ett blodbad bland dem! Slå dem då i bojor.”
Aspenlind har uppenbarligen tillgång till en annan översättning än den jag har. Kanske läser hon arabiska. Bernström översätter nämligen samma vers så här:
”Då ni möter förnekarna i strid låt svärden falla över deras huvuden till dess ni har tvingat dem på knä; tag därefter de överlevande till fånga.”
Det låter ju avsevärt mycket luddigare. Men är det så att Koranens verkliga budskap är ”lost in translation?” Och är det avsiktligt? Så att bara arabisktalande ska förstå vad som verkligen står det? Medan vi andra får en friserad version? Intressant konspirationsteori!
Till sist en fråga till Sveriges nya ärkebiskop: om det nu är självklart att kristna, muslimer och judar tillber samma gud, gäller det för alla andra religioner också? Buddister, hinduer, konfucianer och shintoister? För att inte tala om alla animister i Afrika.
Kulturrelativism är ett gammalt välkänt begrepp. Nu har Antje Jackelén etablerat religionsrelativism som en ny dogm inom svenska kyrkan.
Varför gallskriker inte svenska skattebetalare?
Svenska Dagbladet fortsätter sin angelägna granskning av det svenska biståndet. De gör precis som man ska, de fokuserar på en enskild del av den jättelika verksamheten. De granskar Sveriges bidrag till FN-systemet. Där finns det mycket att gräva i vill jag lova.
I dag (17 oktober) lyder rubriken: ”UD sågar sin egen biståndshantering.”
Utrikesdepartementet har låtit framställa en rapport om den egna verksamheten som handlar om de 12 svenska biståndsmiljarder som UD själv hanterar. Pengar som skall lindra nöden i världen. Komma de allra fattigaste till del, enligt beslut i riksdagen.
I rapporten gås ett sjuttiotal biståndsärenden igenom. Två tredjedelar får helt underkänt i rapporten. Bristerna beskrivs som ”systematiska och grova”.
Att utredaren bedömer att bristerna är systematiska är värt att notera särskilt. När jag skrev min starkt biståndskritiska bok ”Sveriges afrikanska krig” 2008 poängterade jag också det. När stora brister i biståndshanteringen upptäcks så beror det sällan på olycksfall i arbetet. I de flesta fall är det fråga om fel som beror på – just det – att systemet är fel.
Svenska Dagbladet citerar rapporten om UD: ”I, som utvärderaren bedömer det, syfte att betala ut så mycket medel som möjligt av anslagsposten under innevarande år frågar handläggaren om sökanden har ytterligare insatser att föreslå. FN och Världsbanken är några av de organisationer som mottar miljarder från det svenska biståndet varje år. Vad pengarna som sedan betalas ut konkret ska åstadkomma står ofta inte att finna någonstans i akterna.”
I min bok berättade jag hur revisorer år 2003 anmärkte på Sidas sätt att förhålla sig till korruption i mottagarländer. Det rapporterades av Sveriges Radios Ekot. Rubriken löd: ”Sida ger bistånd trots kännedom om svindlerier”.
”Internrevisorerna på Sida låter förstå att en viktig anledning till att Sida inte tar tillräckligt allvarligt på mutor och svindlerier med biståndspengar är helt enkelt att då måste man stoppa eller begränsa flera av sina stora projekt i u-länderna. Gör man det når man inte det officiella målet för Sveriges biståndspolitik – att en procent av bruttonationalinkomsten ska användas till bistånd. I Sida-rapporten sägs det rakt ut att vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt”.
Notera formuleringen: ”Vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt.”
Det gällde 2003. Nu, tio år senare är situationen densamma. Pengarna skall ut, även om det är oklart vart pengarna går.
Principen för denna hantering av skattebetalares pengar kallas för ”utbetalningsmål”. Det styr fortfarande en stor del av Sidas och UD:s arbete. Smaka på ordet. Utbetalningsmål.
Det handlar inte om effektivitetsmål eller resultatmål. Det handlar om utbetalningsmål.
Totalt handlar det om svenskt bistånd till ett värde av drygt etthundra miljoner kronor.
Om dagen.