- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Ny bok: Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika
Det här är den häpnadsväckande berättelsen om Sveriges icke officiella men likväl existerande taktiska samarbete med Sovjetunionen under kalla kriget. Moskva ville förvandla europeiska kolonier i Afrika till sovjetiska lydstater, samt underminera apartheidregimen i Sydafrika och föra ANC till makten. I det projektet dök en lika oväntad som villig partner upp, nämligen Sverige. En outtalad ansvarsfördelning utvecklades.
Det var revolutionära, marxistiska befrielserörelser som skulle åstadkomma förändringen. Från Sverige fick de så kallat humanitärt stöd. Från Sovjetunionen kom vapen.
– Västvärlden, det vill säga Sverige framför allt, vägrade att leverera vapen till befrielserörelserna i södra Afrika. Vi svenskar var helt medvetna om att den där vapensidan, till gerillan, den skötte Sovjetunionen, berättar författaren Per Wästberg.
Sovjetunionen hade geopolitiska maktambitioner. Sverige drevs av en önskan att kunna exportera socialdemokratiska ideal i byggandet av ett nytt Afrika. Priset blev högt. Svenska skattepengar kom i hemlighet att finansiera ett storskaligt dödande.
Kampen lyckades rent tekniskt över förväntan. Angola, Moçambique, Rhodesia/Zimbabwe, Guinea Bissau och Namibia erhöll självständighet. ANC tog makten i Sydafrika. Efter maktskiftet har dessa länder i varierande grad utvecklats i negativ riktning. Av socialdemokrati syns inte ett spår.
Det svenska stödet till befrielserörelser i Afrika inleddes på 1960-talet och pågick i flera decennier. Totalt överfördes många miljarder kronor, ofta i hemlighet utan att vare sig riksdag eller skattebetalare visste om det. Förre statsministern Ingvar Carlsson berättar i boken att han och regeringen medvetet valde att inte känna till detaljer i den hemliga verksamheten. Stödet hanterades till stor del av tjänstemän på Sida och UD av vilka många hade uttalade vänstersympatier. Pengarna gick till rörelser som hade en privilegierad ställning hos Sovjetunionen.
I boken intervjuas förre statsministern Ingvar Carlsson, författaren Per Wästberg, förre generaldirektören för Sida Anders Forsse, förre sydafrikanske utrikesministern Pik Botha, förra diplomaten Birgitta Karlström Dorph med flera.
“Boken är väldokumenterad, skriven med återhållen vrede och kommer att väcka förargelse inom regering och verk. Bra.” skriver Staffan Heimerson i Aftonbladet.
“Boken är ett viktigt inlägg i biståndsdebatten och riktar sig till alla som är engagerade/intresserade av bistånds- och utvecklingsfrågor,” avslutar BTJ (tidigare Bibliotekstjänst) sin mycket positiva recension.
Jag skickade en bok till Per Wästberg, han mejlade mig ett svar:
“Tack, Bengt, den kom idag och jag försvann i den under ett par timmar då jag borde ha förberett torsdagsmötet i Akademien. Du skriver med kraft och klarhet. (…) Du har ju rätt i att tjänstemännen på Sida var högst engagerade, på vänstersidan, det bevittnade jag var vecka.”
Roger Akelius, skatteexpert som jag inte känner,aldrig har träffat, mejlade mig. “Just nu läser jag ditt senaste alster. Jag är imponerad. Faktaspäckat, inget dravel, du tar fram för mig relevanta aspekter. Du skriver oerhört bra. Skriv mer!”
Köp den på Adlibris, klicka HÄR.
Eller Bokus, klicka HÄR.
Sveriges svek mot Tanzania
Min förra bloggtext uppmärksammade kritiken mot det svenska biståndet till Tanzania. Svenska Dagbladets Per Gudmundson hakade på och skrev en bra text på samma tema. En replik från någon var väntad och igår 27 oktober kom den. Från Gun-Britt Andersson, vice ordförande för Expertgruppen för biståndsanalys EBA, som har författat den kritiska rapport som det handlar om.
Andersson tycker att Gudmundson har fäst sig för mycket vid det negativa i rapporten. Det är en vanlig reaktion från biståndsmänniskor som kritiseras. Hon försöker bagatellisera den flera decennier långa tanzaniska katastrofpolitiken med att den var ”tidvis missriktad”. Men eftersom hon inte vill vara lika negativ som Gudmundson skriver hon också att den var ”tidvis bättre och ambitiösare”.
Jag tror dessvärre att Andersson inte har förstått någonting av kritiken. I sitt försök att försvara det svenska biståndet till Tanzania på sammanlagt 66 miljarder kronor under perioden 1962 till 2013 använder sig Andersson av en retorik som är mycket vanlig i biståndssammanhang. Hon skriver att inkomstfattigdomen under hela den perioden har minskat ”särskilt i urbana områden”.
Det är ett annat sätt att säga att fattigdomen inte har minskat på landsbygden och det är just detta som mycket av EBA-s kritik går ut på.
Det viktigaste i EBA-s rapport handlar dock inte om det pekuniära. Det handlar om det faktum att Sverige under flera decennier stöttade ett socialistiskt experiment i Afrika som enligt rapporten innebar ”två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter”. Plus, vill jag understryka, stort mänskligt lidande.
I mitten av 1980-talet hade Sida börjat nyktra till efter den värsta socialistberusningen som hade hållit i sig sedan början av 60-talet. I Sidas landrapport om Tanzania från 1986 kan man läsa: ”Det är i efterhand skrämmande att se hur fort det gick att med en politik uppriktigt inriktad på landsbygdsutveckling förstöra grunden för ett effektivt småbruk. Producentpriserna sjönk, transportsystemet förföll, betalningarna försenades, konsumtionsvarorna försvann.”
Den tanzaniska politiken kallades ujamaa och gick ut på att kollektivisera jordbruket. Människor förflyttades, ofta under tvång, och sattes i arbete med uppgifter de inte var tränade till. Trots att analytiker var överens om att kollektiviseringsprogrammet innebar en katastrof, fick president Nyerere utländska hjälporganisationer att ansluta sig till det. Han satte det som villkor för att de skulle få vara verksamma i landet. Både Oxfam och Christian Aid stödde i praktiken upprättandet av ujamaabyar trots att de kände till att detta skedde till priset av folkfördrivning och tvång.
Till och med Världsbanken accepterade inledningsvis att underkasta sig den tanzaniska statens agenda. Det ledde till ett utvecklingsprogram där moderna jordbruksmaskiner importerades och överlämnades till lantbrukare som inte visste hur de skulle användas. Reservdelar fanns inte att få tag på, inte heller verkstäder med kunniga tekniker. Det räckte med att ett bränslefilter gick sönder på en traktor så blev den stående obrukbar. Snart var den rostig, övervuxen och plundrad på lösa delar som gick använda till annat. Det var en kapitalförstöring av stora mått.
Allra värst enligt min mening var att Sverige aktivt stöttade allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Amnesty International hade fullt upp med att utdela reprimander mot Nyereres styre. Jag hittar en gammal Amnestyrapport från 1975 tillgänglig på webben. Där berättar Amnesty International att president Nyerere hade benådat 7 308 vanliga kriminella och sänkt straffen för ytterligare 3 685 med anledning av att han hade återvalts som president för fjärde gången. Politiska fångar har emellertid inte frigivits, skriver Amnesty beklagande och uppmanar sina medlemmar att vädja till Nyerere om amnesti för alla dem som sitter inspärrade för sina avvikande åsikters skull.
Detta var alltså bara ett axplock ur Amnesty Internationals rapporter, publicerad fyra år efter Olof Palmes besök i Tanzania då han bland annat höll ett berömt tal och betonade den grundläggande historiska samhörigheten mellan Sverige och fattiga länder som kämpar mot underutveckling, kolonialism och förtryck.
I rapporten från EBA fastslås det att det svenska biståndet till Tanzania baserades på ‘ideological affinity’, alltså ideologiskt släktskap. Begrunda detta, det betyder mer än man kanske tror vid första anblicken. Mottagarlandet var en enpartistat där oliktänkande sattes i fängelse till och med innan de hunnit uttrycka sina avvikande åsikter. Nyerere praktiserade nämligen det som på engelska heter preventive detention mot sina politiska meningsmotståndare. Det betydde att människor kunde låsas in i förebyggande syfte innan de hunnit begå något brott, ett öde som drabbade hundratals individer med avvikande åsikter.
År 1978 gick Tanzania till anfall mot grannen Uganda i akt och mening att störta landets president. Inför attacken mer än fördubblades Tanzanias väpnade styrkor. Militärutgifterna ökade med 37 procent mellan 1976 och 1978 och krigsnotan uppgick till cirka 500 miljoner dollar i den tidens penningvärde.
Det är enkelt att konstatera att kriget finansierades med biståndspengar eftersom det var de enda pengar det för övrigt bankrutta Tanzania förfogade över.
President Nyerere formulerade sina visioner om socialism i ett dokument kallat Arushadeklarationen. Det är en text som leder tankarna till Maos lilla röda. Göran Hydén, kännare av Tanzania skriver i ”Tanzania – vision och verklighet” att: ”Arushadeklarationen antydde ett chockartat stort steg i riktning mot ett rent socialistiskt samhälle enligt de flesta utländska bedömare”.
Gun-Britt Andersson skriver att det var en ”nödvändig och smärtsam omprövning” som fick president Nyerere att avgå 1985. Det låter som om det var hans eget frivilliga beslut, men så var det inte. IMF och Världsbanken hade ställt ultimativa krav till Nyerere. Slopa socialismen, annars blir det inga mer pengar.
Hade inte Sverige och Sida med alla sina ”experter” kunnat komma fram till samma slutsats långt tidigare?
Sextiosex biståndsmiljarder rakt ner i slasken
Nu får vi äntligen höra den osminkade sanningen om det svenska biståndet till Tanzania. Expertgruppen för biståndsanalys EBA, som är en statlig kommitté med Lars Heikensten som ordförande, har låtit göra en fullständig utvärdering. Jag har aldrig tidigare läst en statlig rapport som utgör en sådan förödande kritik mot hela den svenska biståndspolitiken från 1960-talet och framåt.
Mellan åren 1962 och 2013 uppgick det svenska biståndet till Tanzania till ungefär 66 miljarder kronor (siffran är korrigerad från 60 miljarder, som jag felaktigt skrev tidigare), eller 8,4 procent av det svenska bilaterala biståndet under perioden. Detta gjorde Tanzania till den största mottagaren av svenskt bilateralt bistånd under samma period. Tanzania var flaggskeppet i den svenska biståndsflottan.
Stödet till Tanzania inleddes tidigt på 1960-talet som ett resultat av personliga kontakter mellan Tage Erlander, den svenska missionären Barbro Johansson och landets förste president Julius Nyerere. När Olof Palme blev statsminister och Nyerere hade publicerat sin revolutionära och av Mao Zedong starkt inspirerade programförklaring som gick under namnet Arushadeklarationen, ökade det svenska biståndet.
EBA skriver: Sverige dominerade biståndet till Tanzania under 1970-talet och var den största givaren i volym varje år från 1972 till 1979. Under dessa år var det svenska biståndet i hög grad kopplat till Nyerere-administrationens industriutvecklingspolitik och till Nyereres vision om afrikansk socialism. Sverige och andra nordiska regeringar var mycket positiva då de såg likheter med egna socialdemokratiska principer.
Vad rapporten dock inte nämner i sin sammanfattning är att Sverige hade borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982, som utan kritiskt tänkande fullföljde stödet till det socialistiska Tanzania. Det tycker jag är en av de mest uppseendeväckande detaljerna i det hela.
Sverige sökte ett tvillingland i Afrika och tyckte sig se det i Tanzania. Det mest centrala i Nyereres socialistiska politik hette ujamaa. Det var ett projekt som gick ut på att krossa de gamla bystrukturerna på landsbygden och istället upprätta kollektivjordbruk. Människor förflyttades, ofta under tvång. Produktionen avstannade, jorden missköttes och ekonomin kollapsade. Detta pågick under flera decennier och hade ett entusiastiskt svenskt stöd.
Från EBA-rapporten igen: 1960- och 70-talen kännetecknades av en mycket instabil ekonomisk tillväxt och en ökande inflation. I början av 1980-talet inträffade en ekonomisk kollaps, delvis på grund av brister i politiken och de institutionella resultaten under Nyerere-epoken, och dess vision om afrikansk socialism. Visionen innefattade främjandet av en strukturell ekonomisk omvandling från en jordbruksekonomi till en industriell ekonomi grundad på självförsörjning. Detta inbegrep en politik där landsbygdsbefolkning flyttades till byar för att främja socialistiskt orienterad produktion.
Slutsatsen i rapporten är att, citat: Sverige ansågs ha bidragit till en lägre tillväxt under 1966 till 1992. (…) Givarsamfundet bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980-talet.
Det här är en formulering av EBA som i sin enkelhet sammanfattar mycket av svensk biståndspolitik: Perioden 1962–1982 präglades av goda intentioner och stark optimism. Trots det framgår det tydligt av tillgänglig dokumentation att det var två årtionden av bortkastade utvecklingsmöjligheter.
Sextiosex miljarder kronor i bistånd. Sjunkande tillväxt. Ekonomisk kollaps. Bortkastade utvecklingsmöjligheter. Med den här rapporten från EBA får vi för första gången en konkret sammanfattning av misslyckandet, men huvuddragen har varit kända länge. Hur har Sida reagerat på det? Som vanligt, genom att överföra mer pengar.
Bara under 2015 tog Tanzania emot 837 miljoner kronor från svenska skattebetalare.
Läs hela rapporten HÄR.
När lagen abdikerar
Mwizi! Mwizi hörde jag en upprörd kvinna skrika och när jag vände mig om såg jag hur folk på gatan tvärstannade och fixerade den man hon pekade på. Han gjorde en ansats att springa därifrån men då kastade sig de flanerande Nairobiborna över honom. Han slängde ifrån sig den handväska han stulit men det tycktes bara hetsa mobben ännu mer. Folk hämtade tillhyggen och gatstenar. Senare fick jag höra att han dött av misshandeln.
Mwizi betyder tjuv på kiswahili och det ska man skrika högt om man blir bestulen i Kenya. Det har en omedelbar effekt på omgivningen och tjuven får vara glad om han kommer undan levande. Det finns en del riktigt otäcka filmer på Youtube som visar hur det kan gå till. Jag länkar inte till dem här, men den nyfikne kan googla på mwizi.
Att tillkalla polis om man blir bestulen i Kenya har inte alls samma effekt. Det troliga är att man blir tvungen att sticka åt konstapeln en dusör för att han över huvud taget ska ta upp en anmälan. Som sedan blir liggande om inte ytterligare ekonomisk stimulans inkommer.
Fenomenet med mob justice, att folk tar lagen i egna händer, existerar i länder där polisen är antingen inkompetent eller av andra skäl oförmögen att gripa brottslingar. Jag kommer att tänka på detta när jag läser om hur svensk polis backar undan i invandrartäta förorter, mumlande något om att de söker dialog med de vilsna ungdomarna. Jag tror det är en väldigt farlig väg att gå. Naturen avskyr tomrum och om inte polisen fyller sin plats kommer någon annan att göra det. Vi får medborgargarden, huligangäng som är lika lite nogräknade som mobben i Nairobi.
Det finns en hel del lärdomar att dra av våldsutvecklingen i exempelvis Libyen och Irak som exploderade när två av världens mest brutala upprätthållare av lag och ordning – Muammar Gaddafi och Saddam Hussein – störtades.
Många utlänningar förundras över att svenskar inte ingriper när de ser att någon på gatan blir bestulen eller antastad. Men det beror på att vi är så impregnerade med föreställningen att det alltid är en tredje part – polisen – som ska lösa konflikter. Så gör vi i Sverige. Men jag är säker på att det kommer att ändras.
Människor som nyligen har flyttat till Sverige från länder där staten betraktas som en fiende är naturligtvis redan från början skeptiska till polisen. När de ser att lagen inte upprätthålls och att polisen inte slår vakt om sitt våldsmonopol kommer det att få två direkta konsekvenser. Kriminella blir djärvare och de som vill skydda sin egendom kommer att bilda egna grupper som kan göra det som den svenska polisen inte vill. Att värna hederliga medborgare.
Jag väntar bara på att få läsa om det första fallet av mob justice med dödlig utgång på en svensk gata. Det är inte långt borta.
Kanonmaten förbereds i Sydsudan
Nu närmar sig öppet krig i Sydsudan. Konflikten börjar alltmer likna ett drama av Shakespeare. Kungen sitter isolerad i sitt palats omgiven av svekfulla rådgivare, samtidigt som hans ärkefiende och tidigare förtrogne smider ränker och förbereder en kupp, trots att han tvingas gömma sig. Landets högste militär har egna maktambitioner och planerar att döda både kungen och dennes ärkefiende. Runt riket tornar hotfulla arméer upp sig. Är kungens dagar räknade?
I Shakespeares dramer brukar det sluta med att alla dör. Bli inte förvånad om detsamma inträffar i Sydsudan.
President Salva Kiir har nu avskedat sin vicepresident Riek Machar och istället utnämnt sin gamle bundsförvant Taban Deng till vice. Detta har väckt protester i FN eftersom handlingen anses strida mot det fredsavtal som slöts i augusti förra året.
Jag träffade Taban Deng för 15 år sedan. Då var han en underordnad andraplansfigur inom SPLA. Efter krigsslutet 2005 blev han guvernör i Unity State där den mesta oljan finns. Där började hans klättring mot toppen. Men att låta sig utnämnas till vicepresident i Sydsudan är nästan en självmordshandling. Vi får se hur länge han överlever.
Striderna i landet har nu pågått i flera veckor och allt tyder på att de kommer att eskalera. Värst drabbas civila, som vanligt. De FN-soldater som finns på plats har inte mycket säkerhet att erbjuda. Efter det våldsamma skjutandet i huvudstaden Juba nyligen försökte tusentals människor ta sig in i FN:s läger och söka skydd där. De flesta misslyckades och enligt medieuppgifter blev ett dussintal kvinnor våldtagna av SPLA-soldater, i ett fall medan FN-soldater tittade på utan att ingripa. Minst två kvinnor uppges ha dött av de skador de fick. Läs mer om detta HÄR.
Det var i samband med dessa händelser som en grupp svenska poliser stationerade i Sydsudan sjappade med svansen mellan benen och lämnade landet fortare än kvickt, vilket fick FN att fördöma Sverige. Denna nya medlem i säkerhetsrådet är nu inte välkommen tillbaka med personal i Sydsudan, enligt FN:s talesman. Läs mer om detta HÄR.
President Salva Kiir har ett mycket svagt stöd och svårt att fatta för landet avgörande beslut. En oförmåga som förvärras av hans alkoholberoende. Hans rival, nu avskedade Riek Machar framstår som den klart starkaste av de två. Men hans maktbas utgörs av nuerfolket som numerärt är mindre än Kiirs stam dinka, och inte heller har stöd av tillräckligt många andra stammar i landet.
Jokern i leken är överbefälhavaren Paul Malong. Han utfärdade 25 juli en order att hans styrkor skulle immediately attack and carry out aerial bombardment against the hideout of Dr. Riek Machar. Vidare skulle hans styrkor gripa Riek and bring him dead or alive. Malong gav sina trupper order att positionera sig vid gränsen till Kongo DRC dit Riek Machar förväntades fly. Se faksimil på brevet HÄR.
Det finns skäl att tror att Malong aspirerar på presidentposten. Först måste han röja Riek Machar ur vägen. Därefter väntar sannolikt en uppgörelse med Salva Kiir. Men denne har fortfarande stöd från Ugandas president Museveni och sannolikt även av Kenyas Uhuru Kenyatta. Båda dessa vilar dock på hanen, ovilliga att stötta en president som så uppenbart tycks befinna sig på fallrepet.
Fortsättning följer i Shakespearedramat.
Utan äganderätt svälter Afrika
Biståndsorganet Sida gisslas hårt i en debattartikel i dagens DN, 10 juni. Två chefer i frivilligorganisationen We effect kritiserar Sida för att sakna konkreta förslag när det gäller livsmedelssituationen i Afrika. Fler än 50 miljoner människor på den afrikanska kontinenten hotas av svält, enligt artikelförfattarna.
Lösningen på det problemet uppges vara att, citat: öka den afrikanska livsmedelsproduktionen genom hållbara, moderna metoder som ger högre produktivitet. Detta kräver investeringar i jordbrukssektorn, så att utbildning, forskning och rådgivning kan byggas ut. Med mer effektiva brukningsmetoder kan skördarna och lönsamheten i det afrikanska jordbruket öka flerfalt. En sådan utveckling kan utrota hungern och samtidigt minska fattigdom, miljöförstöring och förtrycket av kvinnorna, som sliter omänskligt hårt i det eftersatta jordbruket.
Det finns i dagsläget praktiskt taget inga storskaliga, mekaniserade jordbruk i Afrika söder om Sahara, förutom i Sydafrika. Nästan all produktion avsedd för inhemsk konsumtion (undantag är alltså specialiserade exportprodukter) äger rum i små familjejordbruk. Betyder det att We effect har rätt i sina förslag?
Nej. De undviker nogsamt den allra viktigaste frågan, nämligen jordägandet. Innan det blir meningsfullt att investera i jordbrukssektorn måste Afrikas hundratals miljoner småbönder få lagfart på sin mark, vilket väldigt få har i dag. Det är avsaknaden av äganderätt till marken som utgör den allra största bromsklossen när det gäller produktionen. En bonde som inte äger sin mark vill inte investera, eftersom marken kan konfiskeras av en makthavare när som helst.
Land grabbing är ett oerhört vanligt fenomen i Afrika. Så fort en lantbrukare har gjort förbättringar som innebär en vinstgenererande produktionshöjning så blir marken attraktiv för smarta spekulanter som utnyttjar okunniga och ofta illitterata jordbrukare.
Bristen på äganderätt – lagfart – i kombination med rättslöshet och land grabbing är de i särklass största hindren för en produktionsökning inom jordbruket i Afrika. Så länge dessa problem är olösta är det meningslöst att prata om mekanisering och effektivisering.
Tyvärr är det nog så att kärnfrågan här – nödvändigheten av privat jordägande – är en så het potatis att varken Sida eller We effect har lust att ta i den.
Jag och mina rasistiska klichéer
Jag har skrivit ett, endast ett Fantomenäventyr. Det var i nummer 20, året var 1993. Se bilden.
Äventyret hette Odjuret och skönheterna. Storyn var full av kolonialistiska och rasistiska klichéer, som alltid i tidningen Fantomen. Dessa klichéer utgör ju själva fundamentet i berättelsen om den vite maskerade övermänniskan som frälser de primitiva svarta infödingarna från ondskan. I min story fanns unga, vackra svarta kvinnor som på väg genom djungeln överfölls av en jättegorilla. Skurken var en galen vetenskapsman som hade dresserat och preparerat gorillan med testosteron. Skurken plundrade de dödade kvinnorna på deras organ och sålde dessa i transplantationssyfte.
När Fantomen griper in blir han fängslad av vetenskapsmannen men kallar då på bandarerna. Dessa lustiga små pygméer klädda i bastkjol vars ledare Guran bär något som liknar en lampskärm på huvudet.
Min story var dock inte bara full av rasistiska stereotyper. Den innehöll också en mängd kulturella referenser, allt från Expressens klassiska löpsedelsrubrik Svart hjärta lika rött som vitt, (om världens första hjärttransplantation utförd av doktor Christiaan Barnard i Sydafrika, med en vit patient och en svart donator), till Macbeth och Kingkong.
Jag oroade mig inte för mitt lättsinniga hanterande av klichéer. Det är ju nämligen så att en författare alltid ingår en tyst överenskommelse med läsaren. Det här är en fantasi och skall läsas som en sådan. Jag som skriver tror att du som läser är intelligent nog för att fatta det.
Jag hade väldigt kul när jag skrev.
I dag hade det inte varit lika kul. Texten skulle bli platt och livlös, är jag rädd. Om det ens skulle bli någon text. Jag skulle tvingas sitta och tänka över varje ord, kritiskt granska min fantasi – som är mitt viktigaste verktyg som författare – och censurera mina infall som kommer bubblande ur mitt undermedvetna.
Annars skulle jag hamna i samma situation som den eminente Jan Lööf. Jag läser i dagens DN att hans förlag Bonnier Carlsen har beslutat att några av hans barnböcker ska in i giftskåpet eftersom de befinns innehålla ”stereotypa skildringar av andra kulturer”.
Jag vill inte raljera allt för mycket över förlagets beslut eftersom jag ser att det finns en liten, men dock allmän kärna av förnuft i själva grundresonemanget. Det kan inte vara kul för ett svart litet barn i Sverige att konfronteras med uttalat rasistiska bilder av svarta människor. Och sådana finns det gott om i litteraturen. (Dock inte hos Jan Lööf, ej heller hos Stina Wirsén.) Eller stereotypa skildringar av ondskefulla araber, för den delen. Filmerna om Indiana Jones borde väl av den anledningen bränts på bål för länge sedan.
Jag tror att Bonnier Carlsen måste tänka ett varv till innan de bannlyser Jan Lööfs böcker. Det största problemet med bannlysningen är nämligen att den kommer att begränsa författares framtida författande. Den som vill bli publicerad kommer att anstränga sig ännu mer än censurivrarna, allt i syfte att undvika risken att bli refuserad och kallad rasist.
De ungdomsförfattare som vill skildra dagens Sverige kommer därför att få en tuff uppgift att balansera mellan verkligheten och den drömda idealbilden av det mångkulturella samhället. Deras böcker kommer i framtiden att vara helt oanvändbara för att rekonstruera hur Sverige såg ut år 2016. Men de kommer att ha en trygg placering i biblioteken.
Vi har att se fram emot väldigt tråkig läsning. Tack Bonnier Carlsen för det.
En intim gest
Yasri Khans vägran att skaka hand med kvinnor exponerar Miljöpartiets masterplan vars syfte är att maximera röster. Så här ser planen ut:
Propagera för ökad asylmottagning och notera att de flesta nyanlända är muslimer som inom några år ska kunna rösta, åtminstone i kommunalvalen. Låt muslimska politiker avancera inom partiet. När dessa har etablerat sig och partiet har fått en ”mångkulturell” profil så kommer muslimska invandrare att rösta på MP.
Den trista sanningen kan alltså mycket väl vara den, att MP-s påstådda omsorg om flyktingar mest bara handlar om en långsiktig plan att nå politisk makt i Sverige.
MP är naturligtvis inte ensamt om att tänka i dessa banor. Mig veterligt finns det bara ett svenskt riksdagsparti som inte ägnar sig åt denna röstmaximerande taktik. Författaren Anna-Lena Lodenius, specialiserad på politisk extremism, skrev nyligen om moderatpolitikern Abdirizak Waberi, socialdemokraten Omar Mustafa och centerpartisten Mahmoud Aldebe som alla vill islamisera Sverige och var på vippen att nå toppositioner i sina partier. Läs Lodenius hela text HÄR.
De problem som uppstår med MP-s masterplan handlar om att många engagerade muslimer i Sverige som ges förtur till politiska poster bär på värderingar som går stick i stäv med svenska sekulära traditioner. De förmår inte – vill inte – skilja på religion och politik och är oförmögna att se att det är just denna hållning som har skapat toppstyrda och många gånger dysfunktionella stater i hela arabvärlden. Stater som imploderar i våld och tvingar människor på flykt.
För att närmare lära känna Yasri Khans attityd kan man logga in på islamguiden.com. Där hittar man följande text:
”Regeln (att inte skaka hand med en person av motsatt kön, min anm.) grundar sig på Koranen som säger att vi inte ens ska komma nära utomäktenskaplig intimitet. Ordet i Koranen är “zinaa” vilket också kan översättas med omoral. Koranen säger också att män och kvinnor ska sänka sina blickar och inte stirra på varandra d.v.s. inte stirra på någon som inte är nära familj eller ens äkta hälft: de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet; det leder till större renhet i deras liv.”
Det var precis detta som Khan anförde som förklaring till sin vägran att skaka hand med kvinnor. Att handskakningen är en intim gest. Trots sin uppväxt i Sverige är Khan uppenbarligen offer för samma extrema sexualskräck som dominerar i hela den muslimska världen och ger upphov till ojämlika samhällen där kvinnor särbehandlas negativt. Som kuriosa kan nämnas att denna skräck också är en del i förklaringen till att arabländerna ständigt förlorar mot Israel, ett land där män och kvinnor är glada i varandra och har kul ihop.
Demokrati börjar i relationen mellan två människor. Den börjar i hemmet och kan aldrig pådyvlas uppifrån. Att svenska partier så oförblommerat låter representanter för bakåtsträvande religiösa ideologier få framträdande roller är mycket illavarslande. Extra sorgligt är det för de sekulära muslimer som kommer till Sverige i hopp om att slippa religiös extremism och upptäcker att företrädare för sådan extremism idealiseras här.
När jag googlar på Yasri Khan finner jag att han är generalsekreterare och en av grundarna av ”Svenska muslimer för fred och rättvisa”.
Jag vet inte vad de har på sin verkliga agenda. Men efter att ha rest i decennier i arabvärlden och Afrika kan jag konstatera att det inte finns något ord i dessa trakter som missbrukas så till den mildra grad som ”fred”. Det skulle i så fall vara ordet ”rättvisa”.
Att skaka eller inte skaka
För några år sedan var jag i Kenya för att göra research för min bok Oljans pris. Jag hade bokat in en träff med Sumayya Hassan-Athmani, kvinnan på bilden här bredvid. Hon var chef för det nationella oljebolaget i Kenya. Mycket skärpt, mycket framgångsrik. Hon var 40 år gammal och hade gjort karriär i en stenhård bransch i skarp konkurrens med män som inte var att leka med.
Jag sträckte fram näven för att ge henne en rejäl svensk handskakning. Då backade hon undan och lade högerhanden på bröstet. Jag blev lite paff och frågade spontant varför hon inte ville hälsa på mig. Hon sade bara leende att det inte var förenligt med hennes tro att ta främmande män i hand.
Allright, tänkte jag. When in Rome, do as the Romans. Men jag undrade förstås hur andra män i hennes närhet reagerade. Kenya är ju till största del ett kristet land.
– Lustigt nog är utlänningar ofta mer förstående inför min attityd än kenyaner som inte har någon erfarenhet av andra kulturer, svarade hon. Somliga tror att en hijab trycker på hjärnan så att man inte kan tänka klart.
Jag har rest väldigt mycket i muslimska länder och har sällan upplevt fenomenet vägra-ta-i-hand. Senast hände det i Sverige. En kvinnlig äldre släkting till en palestinsk vän till mig kom hit från Syrien. Jag stötte på dem på ett köpcentrum i Uppsala och ville hälsa på damen. Hon gjorde likadant som Sumayya i Kenya.
Med detta vill jag endast säga att det inte bara är muslimska män som kan bete sig så här. Dock är det nog vanligare bland dem. Min hustru har råkat ut för handskakevägrare några gånger fler än jag.
Jag är närmast fanatisk anhängare av övertygelsen att man ska ta seden dit man kommer, så långt det är möjligt. Denna övertygelse i kombination med min bristande religiösa tro gör att jag uppfattar vägran att ta i hand – ett universellt sätt att hälsa – som nedlåtande, föraktfullt och snorkigt. Att muslimska kvinnor kan uppträda lika illa som männen i det här avseendet förändrar inte saken.
Inga kulturrelativistiska krumbukter kan få mig på andra tankar.
Al Shabaabs dubbla ansikten
Oljans framtid i Östafrika ter sig alltmer osäker. När jag gav ut min bok Oljans pris 2014 stod optimismen på topp. Boken handlar om hur framför allt Kenya och Uganda låg i startgroparna och gjorde sig redo att börja exportera det svarta guldet. Ekonomer arbetade febrilt med att räkna ut de enorma vinster som väntade. Snart skulle massfattigdom vara ett minne blott.
Men det fanns osäkra variabler i ekvationen. Det raskt sjunkande oljepriset var bara en av dessa. Utskeppningen skulle ske via en planerad pipeline från inlandet till en storhamn på Kenyas kust, nära den uråldriga och magiskt vackra ön Lamu i Indiska oceanen där inte mycket har förändrats de senaste hundra åren. Många oroade sig för vad hamnbygget skulle innebära för Lamus oersättliga kulturvärden. För att inte tala om turismen som redan var hårt pressad beroende på somaliska terrorgruppen al Shabaabs attacker i regionen. Resevarningar till Lamu utfärdades efter en mystisk kidnappning 2011, som somaliterroristerna ansågs ligga bakom. Det blev ett dråpslag för turistnäringen på ön. Vita utlänningar vågade inte åka dit. Reseförsäkringar gällde inte längre.
Därefter slog al Shabaab till mot en by på fastlandet nära ön Lamu. Ett stort antal civila dödades. Huruvida det verkligen var somaliska terrorister är dock fortfarande oklart. Effekten blev ändå att antalet besökare på ön sjönk ytterligare.
Till dessa bekymmer adderades alltså det som åtskilliga Lamubor uppfattar som ett ännu större hot mot deras framtid, nämligen hamnbygget. Många fruktar att det väldiga inflödet av arbetare, tjänstemän och allsköns andra kategorier i Lamus absoluta närhet ska förstöra miljön på alla möjliga sätt. Fylla, prostitution, skrik och skrän kommer att bli vardagsföreteelser, befarar många. Skaldjursfisket hotas av oljeutsläpp och muddring. Mangroveskogarna decimeras.
Då, i detta prekära läge, träder al Shabaab in som en räddande ängel. På grund av terrorgruppens attacker i den region där pipeline och hamn planeras har externa finansiärer börjat dra öronen åt sig. Nu tittar man på andra alternativ. Kanske överger man idén om utskeppning av olja vid Lamu och satsar i stället på hamnen Tanga i Tanzania. Där finns ännu inga terrorister som spränger rörledningar.
Man brukar fråga om oljan är en välsignelse eller en förbannelse för de fattiga i Afrika. Nu kan man ställa samma fråga rörande al Shabaab.
Som mina läsare förstår menar jag naturligtvis inte att Lamus befolkning bör tacka al Shabaab. Men hela den komplexa historien om Lamu, oljan och hamnen belyser ett i Afrika mycket vanligt fenomen. Nämligen konflikten mellan det traditionella och det moderna. En konflikt som oftast inkluderar avvägningen mellan fattigdom och välstånd. I vilken mån skall miljö och traditioner offras för att fattigdomen skall utplånas?
Jag tänker ofta på det när jag reser i Afrika. Jag konstaterar att de moderna delarna av kontinenten är dem som jag är minst intresserad av. Jag sitter hellre vid en koleld utanför en hydda på savannen och äter grillad get, än på en hamburgerbar i storstan. Jag lyssnar hellre på råmande kor än tutande bilar. Jag älskar den spännande kroppsodören från naturfolk som saknar rinnande vatten.
Är jag en bakåtsträvande romantiker? Kanske, men på en kontinent där allt gammalt anses vara ”backwards” och primitivt på ett negativt sätt, där tror jag det finns plats även för bakåtsträvare.
Det är bara en grej som jag alltid måste hålla i minnet. Fattigdom är aldrig romantiskt.