Var folkmordet i Rwanda en bluff?
Rwanda är ett av Afrikas allra mest besynnerliga och kontroversiella länder.
De flesta kan i stora drag historien om folkmordet 1994. Det fanns två folkgrupper i landet av numerär betydelse. Hutu och tutsi. Politiska omständigheter triggade igång massakrer som utmynnade i att närmare en miljon tutsier mördades.
Paul Kagame framträdde som den man som räddade landet från undergång. Hans rebellarmé invaderade från Uganda, stoppade folkmordet och tog makten. Jorden runt hyllades han som en hjälte. Han blev president.
Landet byggdes snabbt upp och blev på kort tid en ekonomisk framgångssaga. Kagame gjorde sig känd som Afrikas Lee Kuan Yew. En social ingenjör, visionär och humanist.
Äntligen, jublade biståndsgivare och demokratiivrare världen över. Äntligen en afrikansk ledare som vill sitt folks bästa och inte är korrumperad.
Nu har en dokumentärfilm från BBC ifrågasatt allt detta. I filmen framträder forskare som hävdar att majoriteten av dem som dog under folkmordet var hutu, inte tutsi. De hänvisar bland annat till befolkningsstatistik som tycks visa att det var en omöjlighet att en miljon tutsier hade mördats i ett land med cirka sju miljoner invånare, och där tutsierna utgjorde cirka 14 procent. I så fall hade varenda tutsier dött. Men så skedde inte. Tutsierna utgör i dag cirka 15 procent av befolkningen.
Enligt filmen stoppades inte mördandet av Kagames armé. Det hade redan upphört när hans soldater tågade in. Kagame styr nu sitt land med järnhand och lönnmördar oppositionella. Hans hjältegloria är enligt BBC helt oförtjänt. Icke oväntat är Kagame rasande och hotar att stoppa all BBC:s verksamhet i landet. Intressant film, se den HÄR.
Parallellt med detta händer det andra spännande saker i Rwanda. Paul Kagame har anslutit sig till den sorgliga trend som dominerar bland afrikanska makthavare och som handlar om att till varje pris klamra sig fast vid makten. Han vill att grundlagen skrivs om så att han ska kunna väljas till president ännu en gång. Och därefter förstås ytterligare en gång. Och så vidare.
I grannlandet Burundi manipulerade presidenten grundlagen och det resulterade i kravaller med dödsfall. Men i Rwanda påstås i princip varenda medborgare stödja Kagames ansträngning att kunna bli president på livstid. Jurister som reste land och rike runt för att intervjua folk om en möjlig grundlagsändring hittade bara tio personer som motsatte sig att Kagame ska kunna regera för evigt.
Allt detta är mycket illavarslande. Jag tror att vi snart får se allvarliga politiska eruptioner i Rwanda. Jag vågar inte sia om när det sker.
Men det kommer, tro mig.
Folkmordet i Rwanda. Lärde vi oss något?
Det är nu nitton år sedan folkmordet i Rwanda startade. Den 6 april 1994 sköts ett flygplan ned när det var på väg att landa mitt inne i huvudstaden Kigali. Ombord fanns landets president Juvénal Habyarimana. Han tillhörde folkgruppen hutu. Attentatet utlöste en massaker som hade planerats en längre tid. Under loppet av drygt tre månader våren 1994 mördades omkring 800 000 människor, nästan samtliga tillhörande folkgruppen tutsi.
De flesta dödades med träklubbor, yxor och machetes. Utslaget på hundra dagar blir det 8 000 döda om dagen. Betänk då att de flesta morden ägde rum under april månad. Sannolikt dog då minst 20 000 om dagen i ett land som till ytan är mindre än Småland.
En centralfigur i detta drama var Paul Rusesabagina som drev Hotel des Mille Collines. Där upplät han skydd åt och räddade livet på 1 268 (enligt Wikipedia) skräckslagna människor.
Berättelsen om honom resulterade sedermera i den tämligen förljugna och hårt romantiserade filmen ”Hotel Rwanda”.
Många antog nog automatiskt att Rusesabagina skulle hylla den tutsidominerade regering som tillträdde efter det att hutumilisen drivits på flykt. Så blev det dock inte. Istället har Rusesabagina blivit en av president Paul Kagames skarpaste kritiker.
Allra bittrast är dock Rusesabagina när han blickar tillbaka på hur omvärlden förhöll sig till dramat sommaren 1994. Så här skriver han i det mejl jag fick i dag:
”During those 3 months of the Genocide, while I was at the Hotel des Mille Collines trying to shelter the people under my roof, I tried to reach President Clinton and the rest of the international community. I tried by every means to reach the outside world and to ask them to help rescue my countrymen from the Hell that we were living in. I could not get any one to listen then. I especially tried to get the United States government to help. I called and faxed and wrote on behalf of all Rwandans asking the President and the State Department to help stop the Genocide. I heard nothing in return.
Today, we can all do more. There are people dying in Rwanda and the Congo everyday. The Rwanda government signs peace deals with one hand and waves their militias in to the Congo to kill innocent victims with the other hand.”
Jag var i Rwanda för några år sedan och filmade en så kallad gacacarättegång, där en misstänkt folkmördare rannsakades. Se filmen genom att klicka HÄR.
Se även min film om massakrerna i kyrkorna. Klicka HÄR.