- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
Search Results for: bistånd
Why poverty? Hit med pengarna!
I går, måndag 26 november sändes ”Hit med pengarna!”, den andra dokumentären i SVT:s satsning ”Why Poverty?”. Den handlade om Bob Geldofs och Bonos hängivna arbete att samla pengar till nödlidande människor i Afrika.
Filmen fick mig att minnas min reportageresa med TPLF-gerillan i norra Etiopien 1989. Jag frågade en befälhavare för gerillan var de hade fått alla biffiga Mercedeslastbilar ifrån. ”De blev kvar här efter den stora hjälpkampanjen för några år sedan. Du vet, mister Geldof”, svarade han.
Hjälpfordon hade konverterats till trupptransportfordon i kriget. Det var då jag började fundera på vad Geldofs Band Aidkampanj egentligen hade haft för effekt på Etiopien.
Men gårdagens film var bättre och mer problematiserande än jag hade förväntat mig. Det var inte bara biståndshalleluja. Även kritiska röster släpptes fram.
”Make poverty history” är en av Bonos och Geldofs slagord. Gebru Asrat, etiopisk oppositionspolitiker anmärkte något syrligt att ”om totalitära regimer sitter kvar vid makten kommer aldrig fattigdomen att bli historia.”
Bonos och Geldofs – och även filmens – betraktelsesätt är att fattigdom är en farsot som kan utrotas om man bara öser tillräckligt mycket pengar över de fattiga. Det är och förblir helt fel. Roten till det onda i Afrika är dåliga och despotiska regeringar. Precis som Gebru Asrat sade.
Tyvärr lyftes aldrig det perspektivet. Frågan ”Why poverty?” är därmed fortfarande obesvarad i SVT.
Gerillan TPLF tog hand om så många lastbilar de kunde, och det gjorde även militärjuntan, ”dergen” i Addis Abeba. Den logistikapparat som byggdes upp av Geldofs projekt i Etiopien utnyttjades av dergen för dess egna syften. Jag skrev om detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som kom ut 2008. Här är ett utdrag:
Den brittiske biståndsexperten David Rieff hävdar att de pengar som samlades in i västvärlden som resultat av Band Aid kan ha orsakat omkring 100 000 människors död. Så många beräknas nämligen ha omkommit under tvångsförflyttningarna som möjliggjordes av det stora och närmast oreglerade inflödet av pengar och nödmat. Utan omvärldens ”humanitära” insats innehållande pengar, mat och transportfordon hade det knappast varit möjligt för dergen att åstadkomma denna väldiga förflyttning av människor.
Bob Geldof var iskall. I en intervju i tidningen Irish Times i november 1984 sa han: ”vi måste ge bistånd utan att oroa oss för folkförflyttningar”. Konfronterad med uppgiften att 100 000 människor kanske hade dödats i samband med förflyttningarna svarade han: ”sett i svältens sammanhang blir jag inte chockad av de siffrorna”.
Slut citat boken.
2003 gjorde jag en dokumentärfilm för SVT i Etiopien. “Jorden, maten, makten, folket”, heter den. Där försökte jag förklara svältens orsaker. Se de första tio minuterna av filmen genom att klicka HÄR.
SVT:s dokumentärserie Why poverty? Recension.
I går, söndag 25 november sände SVT den första dokumentären i en serie om åtta med samlingsnamnet Why Poverty?
Det var en i många avseenden mycket sevärd film som berättade om fattiga människors livsvillkor i USA, Kambodja och Sierra Leone. Fokus låg på barnafödandets bistra villkor. Alltför många kvinnor dör i barnsäng. Spädbarnsdödligheten är alarmerande hög i ett land som Sierra Leone.
Det var vackert filmat. Tätt, nära och mycket gripande.
Men filmens dramaturgi påminde i oroande hög grad om de reklamfilmer som produceras av hjälporganisationer. Och redan efter tio minuter kom en kedja av påståenden som presenterades som ovedersägliga fakta. Den höga spädbarnsdödligheten beror på bristande resurser. Allright, tänkte jag, det kan jag hålla med om. Lösningen, påstods det vidare i filmen, är att öka resurserna. Jag nickade instämmande.
Men så kom slutklämmen på det resonemanget: ”Det finns tillräckligt med pengar i världen. Det är bara en fråga om att omfördela dem.”
Snälla SVT, detta är inte sant. Det är inte så resursbristen i Sierra Leone eller något annat afrikanskt land skall åtgärdas.
Afrika är världens rikaste kontinent sett till mängden utvinningsbara resurser. Ändå är det där människor är som allra fattigast. Sierra Leone, som hölls fram som det värsta landet i världen att födas i, är ett av de rikaste. Där finns diamanter och en mängd dyrbara mineraler. Om Sierra Leones egen regering var villig att omdisponera landets resurser till förmån för de fattiga, då skulle de vara på rätt väg. Men det var inte filmens budskap. Här handlade det om att de rika länderna i världen skulle ”omfördela” sina pengar.
Bistånd, alltså. Mera bistånd, som alltid i sådana här sammanhang.
Men orsaken till fattigdomen i Sierra Leone och Afrika generellt kan beskrivas enkelt: väldigt dåliga regeringar. Så länge de styr kommer ingen pengaomfördelning i världen att hjälpa de fattiga.
Filmen utmynnade i en appell om ökat bistånd. ”Vi måste fördela resurserna. Vi är rika nog för att kunna ge alla den här vården. (Förlossningsvård.) Men vissa vill inte dela med sig.”
Suck! Så förutsägbart. Så klichéartat. Och dessutom illustrerat med bilder på stenkastande gatudemonstranter.
Jag ser med bävan fram emot de återstående sju programmen i serien. Ska försöka recensera dem alla.
Svenskt bistånd i Uganda förskingras.
Nyheten att Sverige stoppar biståndet till Uganda på grund av misstankar om förskingring är välkommen. Men samtidigt senkommen. Uganda har ju i decennier utmärkt sig som en notorisk förskingrare av biståndspengar. Sverige samarbetar med Irland i ett projekt och enligt den irländska tidningen The Journal har motsvarande 36 miljarder kronor av irländskt bistånd försnillats. Fyra miljarder euro. Läs artikeln HÄR.
En fråga som automatiskt infinner sig är hur irländarna över huvud taget kan vara så generösa med sitt bistånd, i dessa bistra eurotider. Trettiosex miljarder är ju som hela den svenska biståndsbudgeten.
Det som förbryllar är att det är väldigt lite svenska pengar som saknas. Mellan 15 och 30 miljoner kronor nämns. Det är i sammanhanget ingenting. Det motsvarar några timmars svensk biståndsbudget. Sverige spenderar ju 100 miljoner kronor om dagen på bistånd. Är det då inte en överreaktion att frysa allt bistånd till Uganda?
EU:s antikorruptionsmyndighet OLAF upptäckte för några år sedan en jättelik korruptionshärva i ett EU-program i Uganda värt sammanlagt 430 miljoner euro. En väsentlig del kom från Sverige. Exakt hur mycket som försnillades tycks ännu inte vara klarlagt. Läs rapporten HÄR.
Den brittiska tidningen Daily Telegraph rapporterade 2010 att Uganda hade stulit 16,5 miljoner pund, cirka 188 miljoner kronor. Läs artikeln HÄR.
Googla gärna på Uganda – aid – embezzlement och upptäck oändliga rapporter om biståndssvindel i Uganda.
Så varför ska Sverige bråka om futtiga 15 till 30 miljoner? Varför har UD och Sida inte reagerat tidigare med tanke på att förskingring är satt i system i Uganda sedan lång tid tillbaka? Det är ju utländska givare (läs: skattebetalare) som har delfinansierat Ugandas krig i Kongo och inom landet i åratal.
Läs min bok ”Sveriges afrikanska krig” där jag bland annat citerar den ugandiske politikern Reagan Okumu som säger: ”Jag tror att vi kanske har blivit för smarta för givarländerna. Givarna får ingen insyn i vad som sker. Ingen alls.”
Min magkänsla säger mig att det är någonting lurigt med att Gunilla Carlssons drar sin revolver och skjuter från höften så här.
Var finns afrosvenskarna i biståndsdebatten?
Jag tycker det är ytterst beklämmande att afrosvenskar kommer till tals i den offentliga debatten endast när den handlar om kränkthet och rasism. Nu senast i den lite bisarra diskussionen om Tintin på Kulturhuset.
Varje år spenderar svenska skattebetalare miljarder i bistånd till ett antal afrikanska länder. Det förs hela tiden en debatt om detta. Jag är en av debattörerna och jag tycker faktiskt att det händer saker i den svenska biståndspolitiken. Den går att påverka.
Men var finns afrosvenskarna i den debatten? De hörs inte, syns inte. Finns inte.
Jag har lyssnat till och medverkat i ett stort antal seminarier och möten under årens lopp som handlar om hur den rika världen skall hjälpa Afrika. De afrosvenskar som har varit aktiva i dessa sammankomster kan jag räkna på ena handens fingrar.
Vad handlar det om? Bryr sig inte afrosvenskarna om biståndsdebatten? Tycker de att biståndet är en ointressant företeelse? (En ståndpunkt som jag skulle kunna ha respekt för, men gärna vill höra uttalad.)
Finns det inga afrosvenskar som vill problematisera biståndet, med utgångspunkt från att biståndet har förvandlat Afrika till en tiggarkontinent?
Jag skulle vilja höra exempelvis Kitimbwa Sabuni uttala sig om detta. Han är talesperson för afrosvenskarnas riksförbund. Men hittills har jag bara hört honom tala om rasism och kränkthet. Exempelvis i debatt med Jimmie Åkesson a pro på Forserum. (Lyssna HÄR på Studio Ett)
På afrosvenskarnas hemsida hittar jag ett evenemang som handlar om bistånd. Men de som skall tala där är idel biståndskramare så det torde inte bli mycket till debatt och problematisering.
I decennier har hjälporganisationer matat oss med bilder på nödlidande afrikaner. Det har gjort att vanligt folk bara har en åsikt om människor i Afrika, och det är att det är synd om dem. Är det möjligt att somliga afrosvenskar har internaliserat den vrångbilden så till den milda grad att de har gjort den till sin egen självbild?
Oerhört skrämmande i så fall. Människor som man bara tycker synd om kan man ju inte ha ett jämlikt förhållande med.
I den svenska debatten vill de dominerande debattörerna att svarta människor skall vara offer och tydligt manifestera sin offerroll. På det att fattigvården i form av bistånd skall kunna fortsätta obehindrat.
Läs exempelvis Susanna Birgerssons ledarartikel i DN från 22 september. (Klicka HÄR) Hon citerar Rola Brentlin, redaktör på tidningen Migro som säger: ”Ett utanförskap i Rosengård är inte det värsta som kan hända dig, det är en massgrav i Somalia.”
Det är alltså dessa två options i livet som afrosvenskar skall nöja sig med. Mer föraktfullt än så kan man nog inte uttala sig om svarta människor från Afrika.
Krönika – Sida vilseleder om Sydsudan.
Biståndsorganet Sida fortsätter att slå blå dunster i ögonen på svenska folket. Jag påtalade det i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som kom ut 2008. Inget har förbättrats. Angående Sydsudan skriver Sida så här på sin hemsida:
”Till följd av växande påtryckningar från Sydsudanesisk media och civilsamhälle, liksom från det internationella samfundet börjar nu landets regering vidta åtgärder för att komma till rätta med misstänkta oegentligheter. Samtidigt som vi följer regeringens hantering av korruptionsproblemen i landet gör Sida idag bedömningen att svenska biståndsmedel inte är berörda.”
Det låter väl inte särskilt alarmerande? Det skrevs i somras, den 10 juli. Men, det Sida väljer att inte redovisa är den monumentala korruptionsskandal som då nyligen hade avslöjats i Sydsudan. President Salva Kiir hade anklagat regeringstjänstemän för att ha stulit motsvarande 26 miljarder kronor.
Salva Kiir kände på sig vilka skurkarna var och skrev ett sorgset och självkritiskt brev till 75 stycken av dem. “We fought for freedom, justice and equality. Yet, once we got to power, we forgot what we fought for and began to enrich ourselves at the expense of our people ….”
Det var väl det brevet Sida syftade på med sitt påstående att Sydsudans regering vidtar åtgärder för att komma till rätta med oegentligheter. Finns det någon som tror att Salva Kiir kommer att få tillbaka pengarna?
Det här var inte den första korruptionsskandalen i Sydsudan, och garanterat inte heller den sista. 2008 köpte Sydsudans regering in livsmedel för distribution till landets hungrande invånare. Genast registrerades närmare 700 privata företag i Sydsudan som skulle se till att nödmaten distribuerades. Nästan alla dessa företag var bluff. De debiterade den sydsudanesiska staten motsvarande drygt 20 miljarder kronor för en distribution som aldrig ägde rum.
Svenska skattebetalare bidrar i år med 195 miljoner kronor till Sydsudan. Sida garanterar att inga av dessa pengar når regeringen. OK, det är bra.
Men ännu bättre vore det om Sida kunde garantera att pengarna faktiskt används till det som de är avsedda för. Någon sådan garanti hittar jag inte på Sidas hemsida.
Klicka HÄR för att se de första tio minuterna av min film om Sydsudan, ”Världens nyaste land” som visades i SVT förra året.
Klicka HÄR för att läsa om min bok ”Sveriges afrikanska krig”.
Krönika – Den vite mannens börda.
Biståndskritikern William Easterly är i Sverige. Han är mest känd för boken “The White Man´s Burden”. Här är några citat:
“High aid revenues going to the national government benefit political insiders, often corrupt insiders, who will vigorously oppose democracy that would lead to more equal distribution of aid. Systematic evidence in a couple of recent studies suggests that aid actually decreases democracy and makes goverment worse.”
“Supporting a sitting government with funds is unavoidably a political act.”
“Is money given to a bad government going to reach the poor? Perhaps the reason the country is poor has something to do with bad government?”
“The only problem is that foreign aid volume is an input to development, not an output. It seems strange that bureaucrats and politicians would focus on the input – total aid dollars spent.”
“Aid agencies are rewarded for setting goals rather than reaching them, since goals are observable to the rich-country public while results are not.”
William Easterly är en av de forskare som jag skriver om i min bok “Sveriges afrikanska krig”. Läs om boken genom att KLICKA HÄR.
Krönika – Hur biståndet stjäls i Somalia.
I somras avslöjade en rapport till FN:s säkerhetsråd hur biståndspengar till Somalia försnillades systematiskt. Sjuttio procent av de miljontals dollar som världens länder – inklusive Sverige – har skänkt till den somaliska övergångsregeringen har ”försvunnit”. Alltså, stulits av de högsta makthavarna. Klicka HÄR för att läsa mer om rapporten. Den 23 augusti skrev Svenska Dagbladet om biståndsstölden på ledarsidan, men utöver det kan inte många reaktioner noteras. Klicka HÄR för att läsa texten i SvD.
Svindleriet har pågått länge. Lika länge som Somalia har varit föremål för bistånd och nödhjälp. När svälten i landet skapade huvudrubriker för några år sedan strömmade frivilliga pengagåvor in till olika hjälpkonton. Det mesta korrumperades bort. De rika blev rikare, vapnen blev fler och de fattiga blev fattigare. Läs exempelvis DEN HÄR TEXTEN från 2009 om matsvindeln i Somalia.
Biståndskorruptionen är lika gammal som nöden själv i Somalia. Den brittiske journalisten Aidan Hartley berättar i sin bok ”The Zanzibar Chest” om hur den förre diktatorn Aydid satte biståndsstölder i system.
”När maten obönhörligen tog slut i Somalia vaknade Aydid och andra upp och insåg vilka möjliga rikedomar svälten skapade. Krigsherrarna insåg att om stora mängder människor började dö så skulle utlänningarna vräka pengar över Somalia och göra sitt yttersta för att importera nödhjälp via hav, luft och land. Aydids män skapade så mycket död som möjligt och positionerade sig själva så att de stod i främsta ledet för att erbjuda säkerhet, transporter och logi när utlänningarna anlände. Och sedan stal de allt de kunde lägga vantarna på. Det var en ond men enkel plan.”
Så gick det alltså till i början av 1990-talet. Och så går det fortfarande till. Det har hänt förr. Det händer nu. Och det kommer att hända igen.
Vad säger biståndsminister Gunilla Carlsson, undrar Svenska Dagbladet?
Ja, vad säger hon?
Medverkan i radio under åren.
Under väldigt många år har jag varit en flitigt anlitad studiogäst i Sveriges Radio. Oftast Studio Ett eller P1 Morgon. Men jag har också medverkat i andra program. Det mesta har handlat om Afrika och bistånd.
För att söka program där jag har medverkat kan du KLICKA HÄR.
Notera att det finns en och annan “Bengt Nilsson” där som inte är jag. Du ser nog på programtiteln vad det handlar om. Listan är inte komplett, jag har varit med i ännu fler radioprogram.
Mina debattartiklar om bistånd.
Ibland blir jag lite trött på mig själv när jag ständigt tjatar om att vi måste tänka om när det gäller biståndet till fattiga länder. Men kanske har tjatet ändå effekt. Under de år jag varit verksam som debattör har jag noterat att intresset för biståndsfrågor faktiskt ökat. Och dessutom har mina debattinlägg gett resultat. Nu är jag och den svenska regeringen överens om att länder som bedriver krig inte ska ha något svenskt bistånd. Det ser jag som en personlig seger. Min bok “Sveriges afrikanska krig” och mina debattartiklar har påverkat. Nu finns det också en sajt som heter Biståndsdebatten.se. Där kan du läsa de flesta av mina inlägg i biståndsdebatten.
Böcker
Mina böcker.
Här ser Du en förteckning över mina böcker. Jag debuterade 1990 på Albert Bonniers förlag med romanen “En bil åt Mister Singh”. Under årens lopp har jag gett ut romaner och fackböcker på flera olika förlag. Sedan några år tillbaka publicerar jag på mitt eget Ethno Press. Läs mer om det på fliken BOKFÖRLAGET ETHNO PRESS.
Kontakta mig om du vill köpa några av mina äldre böcker som inte längre säljs på webbokhandlarna.
Beställ genom att kontakta mig.
Våren 2020 kom “Israel & hennes fiender”. Det är min berättelse om konflikten mellan Israel och palestinierna, men även min uppgörelse med mina tidigare ståndpunkter i den frågan. I boken ger jag hela bakgrunden till konflikten, flyktingfrågan och de otaliga försök till fredsöverenskommelser som har gjorts. Innehåller intervjuer med israeler, palestinier och svenskar som på olika sätt är inblandade i denna vår tids största utrikespolitiska stridsfråga.
Kan köpas på Adlibris och Bokus.
Några läsarkommentarer:
”Den förtjänar högt beröm. Den är lättläst, instruktiv, allt igenom fängslande från början till slut.”
(Per Wästberg, författare och ledamot av Svenska Akademien.)
”Lättläst, driven, personlig och laddad med kunskap, erfarenhet och eftertanke.”
(Erik Arnér, utrikesjournalist.)
”Bengt G Nilsson är en ovanlig utrikesjournalist, i alla fall inom det svenska skrået. Han föredrar nämligen att tänka själv, i stället för som alla andra.”
(Johan Sundeen, idéhistoriker.)
OBS- Rättelse: på sidan 218 rad 7 nerifrån finns ett skrivfel. Ett kommatecken saknas. Rätt siffra ska vara 1,356 miljarder.
_______________________________________________________________________
I tyst samförstånd - Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika handlar om Sveriges största utrikespolitiska projekt i modern tid, stödet till väpnade kommunistiska motståndsrörelser i Afrika under andra halvan av 1900-talet. Det utspelade sig under kalla kriget, då USA och Sovjetunionen kämpade om världsherravälde. Sverige blev de facto Sovjets allierade i Afrika under denna period. Svenska skattepengar kom i hemlighet att finansiera ett storskaligt dödande.
Läs mer på fliken BOKFÖRLAGET ETHNO PRESS.
Utgiven februari 2017.
Operation Axum
Min senaste roman, en thriller som utspelar sig i Israel och Etiopien.
“Gastkramande spänning”, skriver Jörgen Hammenskog i sin recension.
Läs mer på fliken Bokförlaget Ethno Press.
Besök också bokens hemsida www.operationaxum.se
Oljans pris
Våren 2014 gav jag ut reportageboken Oljans pris på mitt eget förlag Ethno Press. Läs om boken HÄR.
Sveriges afrikanska krig
Hösten 2008 gav jag ut reportage- och debattboken Sveriges afrikanska krig. Den handlar om hur svenskt bistånd i flera decennier har finansierat krig och stöttat diktaturer i Afrika. Några pressröster:
”Det är ta mig fan det bästa jag läst på länge. Så snälla, läs denna bok och få en helt annan syn på hur människor i nöd ska hjälpas.”
(Johanne Hildebrandt, Aftonbladet)
”En samling stilsäkra reportage med historiskt siktdjup.”
(Stefan Helgesson, Dagens Nyheter)
”Bengt Nilsson har onekligen argumenten på sin sida.”
(Mats Wingborg, Sidas tidning Omvärlden)
”En uppgörelse med den svenska statens bidrag till allsköns krigsherrar och diktatorer… flera som redan läst Nilsson är lyriska.”
(Per Gudmundson, Svenska Dagbladet)
“Sweden finances wars in Africa, says a new book by a Swedish journalist and writer, Bengt Nilsson. Like a bomb blast, the book, published in September 2008, unveils how Swedish aid is diverted to fund wars in Africa. “ (Moussa Awuonda i den internationella tidskriften New African.)
Läs hela recensionen i New African genom att klicka här: NewAfrican_Nilsson
Makida – drottningen av Saba
Hösten 2005 gav jag ut romanen “Makida – drottningen av Saba” på Albert Bonniers förlag. Den handlar om den mytomspunna drottningen och hennes möte med kung Salomo i Jerusalem. I berättelsen får vi också veta vad som hände med den gyllene förbundsarken, judarnas heligaste relik. Min roman presenterar en helt ny bild av en nära 3000 år gammal berättelse.
”… bygger på perfekt research och är spännande, bildande, exotisk och sexig.”
(Maria Küchen i tidskriften Amelia)
”I romanen Makida – drottningen av Saba presenterar Bengt Nilsson en historia som får Da Vincikodens bibelspekulationer att blekna.”
(Ann Lingebrant i Sundsvalls Tidning)
”Makida saknar ingenting en god historisk roman ska ha. Trovärdigt initierad har den den historiska gåta som driver på läsaren… ett gott läsäventyr på flera hundra sidor.”
(Lena Thomsson, Gefle Dagblad)
En främling knackade på dörren
“… den är ruggigt spännande, den kan i svärta och vidrigheter blixtra till som i en James Ellroy-roman och trots sin ibland fladdriga intrig är den stämningsmässigt på något sätt fullt tänkbar .”
(Jörgen Hammenskog i Göteborgsposten om “En främling knackade på dörren.”)
En judisk krog i Bagdad
“Det är en ovanligt lyckad politisk thriller Bengt Nilsson här åstadkommit. Den utspelar sig huvudsakligen i Mellanöstern, en miljö som reportern Nilsson uppenbarligen känner som sin egen bakficka”.
(Lennart Bromander i tidningen Arbetet om “En judisk krog i Bagdad”.)
En bil åt Mister Singh
”En utomordentligt välskriven, spännande och satirisk debutroman, som emellertid på grund av sitt politiskt inkorrekta innehåll aldrig fick den uppmärksamhet den förtjänade. Den hårdkokta historien påminner till sin uppläggning lite grand om Graham Greene och Den stillsamma amerikanen. (…) Känsliga läsare varnas!” (Göran Hägg i sin bok ”1001 böcker du måste läsa innan du dör.”)
“… en bil åt Mister Singh är en förbannat bra roman. Suggestiv, böljande, pulserande; på en gång rå och öm. Den är spännande utan att förlora allvaret. Den har oerhört mycket mer att säga än de tillrättalagda rapporter som annars når oss från det Afrika som mer är entreprenadvänsterns och journalisternas än afrikanernas eget”.
(Crister Enander i tidningen Magazin April.)
Ungdomsromaner
Jag har skrivit två ungdomsromaner som har fått ett entusiastiskt mottagande och placerat sig högt på läsarnas egen Bokjurylista.
Så här skrev en recensent om mina två ungdomsromaner “Björn!” och “Följa John”:
“Underbart! En författare som förmår förena karakteristika från Jan Guillou, Twin Peaks, Mikael Niemi, Arkiv X, John Bauer och Astrid Lindgren till något nytt, spännande och mycket roligt i svensk ungdomslitteratur. Bengt Nilsson kan berätta och han har en avundsvärd fabuleringstalang.”
(Jan Hansson i Svenska Dagbladet)
Exempel på läroböcker jag skrivit
“Aktiv historia”
“Vatten -En källa till konflikt”