- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
Search Results for: bistånd
Somalias svält skapades av människor i vinstsyfte
I Somalia dog 258 000 människor av svält från hösten 2010 fram till förra våren, rapporterar nu FN:s livsmedelsorgan FAO.
Världsorganisationen anser att insatserna mot matbristen borde ha inletts tidigare. Torka anges som orsak till hungerkatastrofen.
Jag skulle gissa att de flesta mediekonsumenter köper det budskapet rakt av. Det ligger ju helt i linje med vad vi hör allt som oftast om situationen i Afrika. Krångligare än så där brukar analysen inte vara.
En underliggande avsikt med det förenklade budskapet är att vi ska känna dåligt samvete och i framtiden vara mer benägna att skänka pengar till biståndsorganisationer.
Men sanningen om svälten i Somalia är avsevärt mycket mer komplicerad än så.
För det första så var det inbördeskriget som var huvudorsak till matbristen. Uteblivna regn är ett återkommande fenomen i den här delen av världen som folk har lärt sig att hantera. Torka går att parera om det finns ansvarskännande människor i beslutsfattande positioner. Och, naturligtvis, förutsatt att fred råder. Vilket det inte har gjort i Somalia på årtionden.
Svälten i Somalia var alltså ”man-made”. Skapad av människohand. Ett resultat av krigets kaos. Men på FAO:s hemsida finns det endast en mening som antyder att kriget fanns med som orsak till hungerkatastrofen. Långt ner i texten står det: “In many areas, conflict and insecurity impeded humanitarian assistance and access.”
Läs om rapporten på FAO:s hemsida HÄR. Där finns en länk till hela rapporten.
Samma FN som i dag levererar en kraftigt förenklad version om svältens orsaker, publicerade för knappt ett år sedan en rapport om varför nödhjälpen i Somalia misslyckades. I rapporten hävdades det att den federala övergångsregeringen i Somalia ägnade sig åt omfattande korruption av biståndsmedel. Pengar som ursprungligen kom från skattebetalare i västvärlden hade förskingrats i stor skala. Ungefär 70 procent av pengarna var borta. Stulna av folk inom den somaliska administrationen.
I FN-rapporten beskrevs det också hur somaliska regeringstjänstemän försnillade livsmedel i flyktinglägren och omöjliggjorde en effektiv kontroll av nödhjälpen.
Somalier arrangerade alltså i vinstsyfte ett korrumperat system som bidrog till att ta livet av hundratusentals landsmän.
Nu säger FN att insatserna mot svälten borde ha inletts långt tidigare. Det finns inga garantier för att det skulle ha förbättrat överlevnadsstatistiken. Däremot kan man på goda grunder gissa att ännu fler regeringstjänstemän hade blivit ännu rikare.
Sidas, UD-s och Gunilla Carlssons kris
Svenska Dagbladets ledarredaktion hörde av sig i går och ville ha lite input till en text om det svenska biståndet. Med anledning av konsultföretagets Rambölls kritik. Jag försåg dem med följande text:
Förtroendeklyftan mellan Gunilla Carlsson och tjänstemännen på UD och Sida öppnade sig samma dag som hon blev biståndsminister. Den har bara vidgat sig mer och mer sedan dess. Det var två kulturer som kolliderade. När moderaterna fortfarande befann sig i politisk opposition utmärkte sig partiet genom att vara det enda i riksdagen som radikalt ville skära ned på biståndet.
Att moderaten Gunilla Carlsson utnämndes till biståndsminister sågs av Sidas tjänstemän som en direkt misstroendeförklaring. De hade hoppats att en folkpartist eller kristdemokrat hade fått jobbet. Då skulle biståndsverksamheten ha rullat på i uppkörda hjulspår. Troligtvis blivit ännu mer ”generös” än under Carin Jämtin. Gunilla Carlsson markerade genast att det nu handlade om strypkoppel, att Sida skulle gå fot.
Hon betonade omgående att hon ville se konkreta resultat i biståndet. Det förbryllade och irriterade tjänstemännen på Sida som aldrig hade fått sådana krav på sig tidigare. De synliga resultaten uteblev. På ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari förra året fick Gunilla Carlssons statssekreterare Hanna Hellquist en fråga från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”
Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”
Kraven på mätbara resultat och bristen på desamma har skapat det arbetsklimat som beskrivs i Rambölls rapport. Troligtvis en olöslig konflikt så länge det svenska biståndet är organiserat på det sätt det är. Gunilla Carlsson har ju ibland sagt att biståndet behöver moderniseras. Kanada kan kanske tjäna som exempel. Deras motsvarighet till Sida som heter Cida har nyligen gjorts till en del av departementet för utrikesfrågor och internationell handel.
Ett liknande arrangemang i Sverige skulle kunna vara första steget till att avveckla biståndet i sin nuvarande form. Göra det mer handelsinriktat, som kanadensarna nu har gjort. Det skulle vålla våldsamma protester, men att fortsätta spendera drygt 100 miljoner kronor om dagen på en verksamhet som inte går att mäta är inte i längden försvarbart. I synnerhet inte för en moderat minister. Förr eller senare måste skattebetalarna börja fundera på vart pengarna tar vägen.
Beträffande korruptionen så tror jag den är en ofrånkomlig konsekvens av en verksamhet som har som mål att varje år spendera en viss summa pengar. Enprocentmålet, som det kallas, är en verklig olycka för den svenska biståndspolitiken. Borde kallas enprocentdoktrinen.
Jag berörde detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som gavs ut 2008. Så här skrev jag: Den 11 december 2003 rapporterade Sveriges Radios Ekot om hur revisorer anmärkte på Sidas sätt att förhålla sig till korruption i mottagarländer. ”Sida ger bistånd trots kännedom om svindlerier”, löd rubriken:
Internrevisorerna på Sida låter förstå att en viktig anledning till att Sida inte tar tillräckligt allvarligt på mutor och svindlerier med biståndspengar är helt enkelt att då måste man stoppa eller begränsa flera av sina stora projekt i u-länderna. Gör man det når man inte det officiella målet för Sveriges biståndspolitik – att en procent av bruttonationalinkomsten ska användas till bistånd. I Sida-rapporten sägs det rakt ut att vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt.
Läs texten i Svenska Dagbladet. Klicka HÄR.
FN:s och Svenska Dagbladets lögner om Sydsudan
Fem indiska soldater i FN:s fredsbevarande styrka i Sydsudan sköts ihjäl igår. Det hände i delstaten Jonglei.
De eskorterade en FN-konvoj som överfölls av rebeller, troligen under befäl av David Yau Yau. En av alla dessa gamla krigare som inte har fått plats vid köttgrytorna i Juba och då istället valt att starta ett eget litet krig.
Det är varken första eller sista gången det händer i världens nyaste land. Rebeller och regeringssoldater turas om att mörda. FN hävdar att 2 400 personer har dödats sedan självständigheten sommaren 2011. De flesta av regeringens kulor.
2010 utfärdade Dennis Blair, rådgivare åt president Barack Obama, en varning. Han hävdade att ett folkmord troligen skulle komma att inträffa i Sydsudan inom fem år.
Denna konkreta händelseutveckling står i skarp kontrast mot innehållet i den text som publicerades på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 31 mars i år. Där skrev Toby Lanzer, koordinator för FN:s humanitära arbete i Sydsudan en artikel som måste vara det mest lögnaktiga som har publicerats om detta land i någon svenskt tidning.
”Ge Sydsudan mer svenskt bistånd”, löd rubriken. ”Våldet mellan grupperingar inom landet har minskat. Regeringen har tagit tag i korruption och stärkt sina system, med ökad möjlighet till insyn för medborgare och utvecklingspartner”, skrev Lanzer.
Läs texten HÄR.
För ett år sedan anklagade Sydsudans president Salva Kiir regeringstjänstemän för att ha stulit motsvarande 26 miljarder kronor. Han kände på sig vilka skurkarna var och skrev ett sorgset och självkritiskt brev till 75 stycken av dem. “We fought for freedom, justice and equality. Yet, once we got to power, we forgot what we fought for and began to enrich ourselves at the expense of our people ….”
Det här var inte den första korruptionsskandalen i Sydsudan, och garanterat inte heller den sista. 2008, alltså före självständigheten, köpte Sydsudans provisoriska regering in livsmedel för distribution till landets hungrande invånare. Genast registrerades närmare 700 privata företag i Sydsudan som skulle se till att nödmaten distribuerades. Nästan alla dessa företag var bluff. De debiterade den sydsudanesiska staten motsvarande drygt 20 miljarder kronor för en distribution som aldrig ägde rum.
Svenska skattebetalare bidrar i år med 195 miljoner kronor till Sydsudan. Nu kommer FN-mannen Toby Lanzer och försöker slå blå dunster i svenska folkets ögon och lura till sig ytterligare bidrag.
Det är inte tiggande romer på svenska gator som utgör problem. Det är sådana som Toby Lanzer.
Att skriva politiskt korrekt om Afrika
Litteraturvetaren Sara Danius har valts in i svenska akademien. Jag lyfter på hatten och gratulerar. Samtidigt är det något som skaver i mitt inre och jag kommer strax på vad det är.
Hennes recension av min debutroman ”En bil åt Mister Singh” i Dagens Nyheter våren 1990. Berättelsen utspelar sig i Kenya och bygger rätt mycket på mina egna upplevelser och erfarenheter. Samtidigt som den naturligtvis är fiktion.
Som debuterande författare är man skräckslagen inför tanken på vad recensenter kan hitta på. Mina värsta farhågor besannades när jag med skakande händer bläddrade fram Sara Danius text i DN:s kulturdel.
”Skolboksexempel om vit mans fantasi”, löd rubriken. Min roman tillhörde ”en svårutrotad genre”, skrev hon. Den vittnade om ”intellektuell bankrutt”. Jag anfäktades av ”oförblommerad etnocentrism” och min berättelse var i nivå med ”resekatalogernas infama beskrivningar”.
Puh! Det var en sågning som hette duga.
Intressant nog fanns det andra som hade en annan uppfattning. Recensenten Crister Enander skrev i kulturmagasinet April: ”En bil åt Mister Singh är en förbannat bra roman. Suggestiv, böljande, pulserande; på en gång rå och öm. Den är spännande utan att förlora allvaret. Den har oerhört mycket mer att säga än de tillrättalagda rapporter som annars når oss från det Afrika som mer är entreprenadvänsterns och journalisternas än afrikanernas eget”.
Han tillade att kritikervänstern på kultursidorna höll inne med hurraropen eftersom det var de själva som stod i skottgluggen i min roman. Jag tror han var något på spåret där.
Total upprättelse fick jag så småningom av Göran Hägg, docent i litteraturvetenskap. I hans tegelsten ”1001 böcker du måste läsa innan du dör – världslitteraturens mest läsvärda böcker” skriver han så här om ”En bil åt Mister Singh”:
”En utomordentligt välskriven, spännande och satirisk debutroman, som emellertid på grund av sitt politiskt inkorrekta innehåll aldrig fick den uppmärksamhet den förtjänade.”
Hägg skriver att historien påminner om Graham Greenes Den stillsamme amerikanen.
”Lokalfärgen”, fortsätter Hägg, ”är stinkande autentisk. Den historia om naivitet, korruption, sex och våld som följer bröt mot alla tabun i dåtida svensk u-landslitteratur. Känsliga läsare varnas!”
Även Göran Hägg anade alltså att det var min oortodoxa skildring av Afrika och de vita biståndsarbetarnas framfart där som störde somliga recensenter.
Det har nu gått 23 år sedan boken kom ut. Jag tror att den fortfarande är före sin tid.
Som alla i litteraturbranschen vet kan en negativ recension i en stor tidning helt sabotera försäljningen av en debutroman. ”En bil åt Mister Singh” sålde inget vidare. Den som vill köpa ett exemplar för en hundring plus frakt kan därför skriva till mig. bengt(at)ethnopress.se
”En cynisk och djärv bok, som verkligen är värd att återupptäcka”, skriver Göran Hägg.
Om du har råkat slänga ditt exemplar, Sara, så får du höra av dig.
De goda och de onda – bistånd och asyl
Biståndsdebatten har i alla tider drivits med känsloargument. Det är synd om fattiga människor. Men om vi ger dem bistånd så blir de mindre fattiga och då blir det också mindre synd om dem.
Så ser de enkla sammanhangen ut för dem som tror på biståndsevangeliet.
”Och Herren sade: gån ut och skänk en procent av bruttonationalinkomsten till de fattiga, på det att ni må bliva saliga. Och folket lydde Herrens bud och de blevo alla saliga.”
Varje dag rinner 100 miljoner kronor ut ur den svenska statskassan i form av bistånd. Biståndsministerns eget kansli meddelar att det inte går att utläsa ur inkomna rapporter huruvida dessa pengar gör nytta eller ej. Det är en präktig skandal som borde framkalla vrålande ilska hos underbetalda sjuksköterskor, pantburksplockande pensionärer och utförsäkrade arbetslösa. ”Hallå regeringen, varför ser ni inte till våra behov innan ni viftar iväg 100 miljoner om dagen till ett okänt öde, mestadels i Afrika?”
Det skulle vara som att ropa i öknen, ty tron på biståndet är som en religion, och på de troende biter inga sakargument. ”Vi måste vara solidariska med de fattiga och vi vet att bistånd hjälper”, säger de, trots att påståendet saknar empiriskt stöd.
Det handlar om de Goda och de Onda. De goda, det är de som vill hjälpa. De onda, det är med automatik sådana som jag, som inte tror på biståndets påstått välsignande effekter. Och vi med våra sakargument är oftast helt chanslösa mot de troende, de som har skådat ljuset.
Som biståndskritisk journalist blir jag ibland inbjuden att föreläsa. Jag brukar då försöka förklara att biståndet stöttar despoter, fördröjer nödvändig politisk reform i mottagarlandet och upprättar korrumperade ekonomiska strukturer. Det bör avvecklas och på sikt avskaffas. Efter en föreläsning kommer ofta någon fram, ser på mig med fuktig och sorgsen blick och säger anklagande: ”Så du tycker inte man ska hjälpa fattiga människor?”
I den offentliga debatten har frågan om biståndet i det närmaste monopoliserats av de troende med känsloargumenten. Det handlar bara om att framställa sig som god och ädel. Gör man det blir man väldigt gillad på Facebook. Vi kan därför inte förvänta oss att biståndsdebatten ska ta någon mer saklig vändning så länge enskilda individers behov av att bli bekräftade som goda och ädla är det avgörande. Det enda vi möjligen kan hoppas på är att dessa individer skall få något annat att fokusera på.
Nu tycks det som om detta kanske har hänt. Det handlar om frågan om asyl och flyktingmottagning i Sverige.
När jag tar del av den debatten känner jag igen det mesta från diskussionen om bistånd. Känsloargumentens totala dominans. Hånandet av dem som vill problematisera och ifrågasätta. Grundtesen att det finns två läger, de goda och de onda. Och den som inte är god är ond. Några mellanlägen existerar inte.
Ett ord kan räcka för att avslöja den onde. Säg ”volymer” så öppnar sig falluckan under dig!
De goda, de som Tycker Synd Om, blir ensamma herrar på täppan. Det är precis som i biståndsdebatten.
Men att tycka synd om människor är sällan någon bra utgångspunkt för politisk handling. Om man låter sina tycka-synd-om-känslor ta överhanden, så är risken stor att man missar problematiseringen. Att man inte förstår varför det är synd om somliga. Och att man då sätter in fel åtgärder.
Det gäller inom biståndspolitiken och såvitt jag kan se så gäller det även inom asylpolitiken.
Nödhjälpens fula baksida
Ni som har följt det jag har skrivit om bistånd under årens lopp, har förstått att även den till synes goda nödhjälpen många gånger har en ful baksida.
Att ifrågasätta delar av det arbete som bedrivs av Unicef, Röda Korset och andra humanitära organisationer ger inga stilpoäng inför de politiskt korrekta åsiktsdomarna, det kan jag försäkra. Jag har fått ordentligt på huden när jag har dristat mig till att påpeka att nödhjälp ibland blir täckmantel för krigsoperationer.
Nu finns en ny bok som tar ett helhetsgrepp på det här. ”The Golden Fleece” heter den. Klicka HÄR för en närmare presentation.
Det gyllene skinnet, skulle den heta på svenska. Titeln anspelar på den grekiska myten om Jason som jagade detta värdefulla föremål.
Boken centrala tema är hur nödhjälp sedan lång tid tillbaka har fungerat i symbios med krigsoperationer. Det finns i dag otaliga exempel på detta i Afrika. Utanför den kontinenten utgör Afghanistan den bästa illustrationen på fenomenet.
“Humanitarians have been used… as fig leaves to veil government action and inaction in the face of war crimes and genocide. Humanitarians have been paid, manipulated, and `embedded’ with singular disregard for humanitarian principles. They have been routinely ignored, even in cases of obvious humanitarian need and enormous public outcry. They have been silent when they should have spoken out, and they have spoken out when they should have remained silent. They have called for military intervention… and on the few occasions when they got their wish, they mostly lived to regret it,” skriver Ian Smillie, en av bokens författare och grundare av organisationen Canadian NGO Inter Pares.
I boken presenteras flera exempel på hur nödhjälp har manipulerats i konflikter alltifrån Vietnamkriget till nu pågående krig i Afrika. Nödmat kan användas för att tvinga människor att flytta, för att mätta soldater, krossa fungerande marknadssystem eller för att berika lokala krigsherrar.
Oftast är det tråkigt att behöva säga ”vad var det jag sade”. Men vad var det jag sade i min bok ”Sveriges afrikanska krig” 2008? Jag är i alla fall inte ensam om mina dystopiska bedömningar.
Afrika – årskrönika 2012.
”Ex Africa semper aliquid novi”, skrev Plinius den äldre. ”Det kommer ständigt något nytt från Afrika”.
Plinius dog redan år 74 när Vesuvius fick ett utbrott och ödelade Pompeji. Under sin livstid hade dock Plinius bättre koll på utvecklingen i Afrika än många nutida observatörer. Det händer mer där än de flesta tror.
2012 var som vanligt ett händelserikt år.
I Sydsudan firade man ettårsdagen av den nya statens tillblivelse, men champagnekorkarna smällde inte riktigt så högt som många hade hoppats. Att säga att hela staten Sydsudan befinner sig på ett brant sluttande plan är egentligen en underdrift. Oljeutvinningen upphörde under 2012 på grund av en konflikt med Sudan, grannen i norr. Korruptionen i landet fullkomligt exploderade och miljardbelopp förskingrades. Dissidenter mördades och obeväpnade demonstranter sköts ihjäl av landets ”befrielsearmé” SPLA.
Jag var i Sydsudan 2011 när landet fick sin självständighet och jag kan väl inte säga att optimismen var på topp hos de utländska observatörerna. Väldigt trist att nu behöva höra alla dessa ”vad var det jag sade!”
Hos grannarna Kenya, Etiopien och Uganda påträffades under året stora oljefyndigheter. 2013 blir ett spännande år då mycket kommer att hända i dessa länder. Mest spännande blir det troligen i Kenya där presidentval skall hållas i början av mars 2013.
I Etiopien dog den legendariske premiärministern Meles Zenawi och efterträddes av Hailemariam Desalegn. Ett oprövat kort, kan man säga. Ska bli mycket intressant att se hur han profilerar sig.
I östra Kongo fortsatte strider med åtföljande lidande för civila under året. Rwandas inblandning blir allt mer problematisk och biståndsgivare, inklusive Sverige, stramar åt. Trots detta förblir Rwanda ett udda afrikanskt land i huvudsakligen positiv bemärkelse. President Kagame är något så ovanligt som en social ingenjör, en äkta politisk visionär. Och de växer inte på träd i Afrika.
Ärkeskurken Joseph Kony och hans gäng Lords´ Resistance Army, LRA, flyttade från Uganda under året. En händelse som måste beskrivas som en ljusglimt i mörkret. Men LRA tog sin tillflykt till Centralafrikanska Republiken och fortsatte sin terror mot civila där.
I stora delar av Afrika kunde man sålunda under 2012 bevittna den gamla vanliga dansen. Ett steg framåt, två steg tillbaka. Man får söka med ljus och lykta för att hitta guldkornen värda att lyfta upp för betraktande. Ghana känns fortfarande hoppfullt. En växande oljeutvinning som ännu inte – peppar, peppar! – har utlöst massiv korruption. Därtill ett fredligt och demokratiskt maktskifte. President John Atta Mills dog i juli och efterträddes av John Mahama. Den sjunde december hölls presidentval med flera kandidater och Mahama fick då en knapp majoritet av rösterna.
I Nigeria fortsatte den militanta islamistgruppen Boko Haram att sprida död och skräck i norr. Det är oerhört oroande och varslar om en möjlig splittring av landet.
Allra värst är det dock i Mali där militanta islamister har tagit över två tredjedelar av landet. I praktiken styrs nu hela norra Mali av al Qaida-anknutna grupper. Detta kommer att bli ett riktigt stort problem inte bara för Mali, utan för stora delar av Afrika, och kanske resten av världen. Ett nytt Afghanistan som det landet såg ut under talibanstyre.
Ni som har följt min blogg här uppmanas att fortsätta göra det under 2013. Jag ska skriva om Afrika från mitt subjektiva perspektiv och det kommer ni att behöva, som komplement till den ofta okunniga och utslätade mainstream-journalistiken.
Gott nytt år, Afrika!
Sverige kräver tillbaka pengar från Uganda.
I Uganda vankas nu välbehövligt räfst och rättarting för korrumperade tjänstemän. Sverige är ett utav flera givarländer som kräver tillbaka bistånd efter att en stor förskingring har uppdagats.
Jag har skrivit om detta tidigare här på min hemsida. Men nu har nya uppgifter tillkommit. Regeringstjänstemän har försnillat motsvarande cirka 80 miljoner kronor som var skänkta av omvärlden för att förbättra förhållandena i de krigshärjade norra landsdelarna.
Enligt FN:s nyhetsorgan IRIN krävde Sverige nyligen att Uganda ska betala tillbaka alla pengar som svenska skattebetalare har skänkt till byggandet av vägar, kliniker skolor och vattensystem. Det rör sig om drygt 40 miljoner kronor. Flera andra länder har ställt samma krav på återbetalning. Läs IRINS:s rapport HÄR.
Höga företrädare för Ugandas regering knorrar förstås, men lovar att de skyldiga skall ställas till svars. Hittills har 12 tjänstemän avskedats och två skall åtalas.
De som doppade fingrarna i syltburken klagar när de inte får det de hade hoppats. Men andra ugandier undrar varför utländska biståndsgivare aldrig lär sig att man inte ska ge bistånd via regeringen. Budgetstöd, som det kallas när utländska givare donerar pengar till mottagarlandets statskassa, resulterar ofelbart i svindel och korruption. Detta har jag tjatat om i många år. Läs gärna min bok ”Sveriges afrikanska krig” där jag tämligen detaljerat förklarar varför budgetstöd är förkastligt. Tyvärr finns det fortfarande en mängd inflytelserika skrivbordsforskare i Sverige som fortsätter att påstå att budgetstöd fungerar bra. En studieresa till Uganda anbefalles.
I det här fallet är det fråga om det som heter sektorbudgetstöd. Alltså ekonomiskt stöd till exempelvis hälsosektorn. Det kanaliseras via regeringen och vips är någon framme och förser sig. Det har hänt många gånger förut och det kommer att fortsätta hända. Tills givarna slutligen lär sig.
Men guskelov är det inte bara jag som misstror budgetstöd. Till och med samordningsorganet Joint Budget Support Framework som koordinerar budgetstöd meddelade redan i mars i år att stödet till Uganda borde ses över på grund av landets dåliga budgetdisciplin och låga trovärdighet.
Men när, Gunilla Carlsson, ska du våga ta de slutliga konsekvenserna av dessa återkommande förskingringsskandaler och slutgiltigt lyfta bort även sektorbudgetstödet ur din verktygslåda?
Regimkritiker mördad i Sydsudan.
Natten till onsdagen den femte december mördades Isaiah Abraham i sitt hem i Juba, Sydsudan. Någon bröt sig in i huset och sköt honom rakt i ansiktet på nära håll.
Isaiah var en känd bloggare och politisk kommentator. Han skrev för flera av de stora medierna i Sydsudan. Trots sitt arabiskklingande namn var han sydsudanes.
Mordet har med rätta upprört många. Till och med FN har officiellt gått ut med en skarp uppmaning till landets regering att göra en fullständig undersökning av mordet och om möjligt gripa mördaren. Men sannolikheten att det ska inträffa är liten.
Mycket talar för att mordet var ett beställningsjobb uppifrån.
Det var inte fråga om något rånmord. Hans dator fanns kvar, även hans pengar. Endast en sak stals från Isaiahs hem, och det var hans mobiltelefon. Varför, undrar man? Kanske därför att den innehöll de sms med uppmaningar att sluta kritisera Sydsudans regering som han hade tagit emot nyligen. Enligt hans vänner hade han blivit kontaktad av säkerhetspolis som hotade honom till livet.
I en av sina senaste artiklar som publicerades på webben och i några papperstidningar uppmanade han president Salva Kiir att avgå.
Det här är inte första gången regimkritiker attackeras. Deng Athuai, en känd politisk aktivist kidnappades i somras, torterades och dumpades utanför Juba av okända gärningsmän. Han hade bland annat krävt en grundlig undersökning av den väldiga korruptionshärvan då motsvarande 25 miljarder kronor försnillades ur Sydsudans statskassa. Ingen har gripits för övergreppet på honom.
Medierna i Sydsudan tycks vara överens om att inte heller mordet på Isaiah Abraham någonsin kommer att lösas.
Och stödet till regeringen i form av bistånd fortsätter rulla in från omvärlden.
“Kopparkuppen” i SVT.
”Kopparkuppen” hette gårdagens (27/11) film i SVT:s serie Why poverty? Den handlade om företaget Glencore och dess kopparbrytning i Zambia. Jag kan inte värdera filmens faktaunderlag, men givet att det var korrekt så var det en mycket välgjord journalistisk produkt som framgångsrikt drev sin tes.
Det är oerhört svårt för ett land som Zambia att hävda sig mot ett multimiljardföretag.
Koppar är Zambias enda råvara av verklig betydelse och historien om hur landet har förvaltat denna rikedom är lärorik. Ett av de första misstagen var sannolikt nationaliserandet av kopparindustrin på 1960-talet under den internationellt extremt överskattade presidenten Kenneth Kaunda.
Kopparpriset rasade på världsmarknaden under 1970-talet och Zambia tog lån som gjorde landet till världens mest skuldtyngda. Det har förföljt regeringen och folket sedan dess.
När koppargruvorna sedermera privatiserades skedde även det med dålig tajming. Företag som Glencore – registrerat på kanalön Jersey och med huvudkontor i Schweiz – gjorde klipp. Zambiska regeringen och naturligtvis även folket blev sittande med Svarte Petter.
Den som vill grotta ned sig i Zambias gruvindustri kan läsa vad Bloomberg skriver. Klicka HÄR.
Det mest dubiösa i gårdagens film var det hopp om frälsning från kinesiska aktörer som tydligt demonstrerades. Läs vad Human Rights Watch skriver om kinesiska gruvföretag i Zambia. Klicka HÄR.
Totalt sett var ”Kopparkuppen” en ytterst sevärd film. Mera sånt, SVT, och mindre biståndsflum.